Aftonbladet – 8 juni 1846, sida 2

Det 49:de århundradets skaplynne må var hurudant som helst. Godt eller ondt; allt ef ter som det passar vederbörande. Ett vetja dock med visshet: att vår tid bland utslock nade ätter i det försvunnas riddarhus trygg kan upphänga den krossade vapenskölden efte allt hvad man med ett gemensamt namn kal lat — äfventyr,. — Denna slägt af oförmo dadt påkommande tilldragelser; denna familj a faror; denna ätt af oväntade öden, fianes ick mer. Det var äfventyrarne, dessa vandrand sällar, hvilka kring riddartiden göto ett skim mer af poctisk glans; men hvilka så tidig blefvo omöjliga och följaktligen gammalmodiga att då Michael Cervantes efter naturen tecknade en verkligt ridderlig äfventyrare, denn blef — en karrikatur. — Nu äro äfventyrarne döda och om någon ättling af deras vidtba römda stam mera synes på jorden, är det blot en gengångare från ett försvunnet fordom, er vålnad, som, blek och försagd och främmand för allt, vill skynda tillbaka till tystnaden oci mörkret i sin förgätna graf. . Raketens färd gick så beskedligt, så vanlig och så utan äfventyr, som allt i vår tid pläga ) Äfvenlyrare finnas många i vår tid, fast des skaplynne icke mera medgifver några äfventyr Denna skenbara motsägelse uppkommer genom en förvexling af begreppen. Man har frångåt den första bemärkelsen af ordet äfventyrare och menar numera med detta ord, hvarken en per: son som räkar ut för äfventyr eller ens den, som älskar sådane. Med äfventyrare möfär man nu för tiden en bedragare, eller, i lindrigaste-föllet, en slags skojare; ån