Aftonbladet – 6 juni 1846, sida 3

alltförväl insåg. Han störtade sig derföre hufvudstupa i faran och ville påskynda katastroen. — Förlåt, mine herrar, sade han, det är endast en kuplett, som, efter mitt tycke, fattas uti herr Tirlots snillrika sång. Herr Tirlot bugade sig. — Låt höra, låt höra! ropdes från alla sidor. Derpå började Sterny att, med nästan lika emfas som hr Tirlot sjelf, sjunga, i det han först vände sig till herr och fru Lalone: Le droit, sacrt de faire des heureux, Est si beau, que Dieu nous Yenvie! i Sedan, vänd till Prosper Gobillon och hans hustru: Et comme vous, quand on en a fait deurx Cest bien assez, notre tache est remplie. Till herr och fru Laloine allena: Et cependant ce droit que Yon benit Nest pas pour vous epuiså sur la terre. Vändande sig till Lis: Car en voyant Lise, chacun se dit: Il lui reste un heureux å faire! O! Lejon, hvilken skam! en improviserad kuplett vid ett borgarbröllop! Lejon! hvad ni är baraslig! Stackars lejon! Leonce fick intet tid att tänka derpå, ty han bade knappt slutat, förrän bandklappningar, stampningar och bravorop skallade kring hela bordet. Lise, som icke väntat sig en sådan slutstrof, lutade ned hufvudet för att dölja sin rodnad. Fru Laloine reste sig, badande uti tårar, för att omfamna Lise, i det hon sade till herr Tirlot: — Det är sanut, herr Tirlot, att ni glömt min lilla Lise! Afven herr Laloine deltog i dessa omfamningar och räckte, rörd, banden åt Leonce, i det hon af hela sitt bjerta utropade: — Tack, kerr markis, tack, mycken tack! Derefter betraktades ban äfven af modren, och man sade honom artigheter från alla håll.