Men se huru allvarsamt ni tager saken, så att Lise med förbindlig ton svarar: — På Prospers vägnar tackar jag er för hvad ni nyss yttrat; det skall blifva för honom ett stort nöje. s — Ahl! Prosper känner mig redan för Jång tid sedan; vi hafva varit uppväxta barn tillsammans; han hyser icke samma tanke om mig som ni, han tror mig icke vara en dandy, ett lejon. — Hvad vill det säga, ett lejon? frågade Lise leende. — Lejon, återtog Sterny, äro unga män af verld, som tro sig äga snille derföre att de göra narr af allt; hvilka gifva sig air af att förakta allt, som ej tillhör deras kotteri, och hvilkas enda sysselsättning är att göra ingenting, Lejonet förnekade sin och sina bröders trosbekännelse. — Ah! svarade Lise; jag vet hvad ni vill säga, men, herr markis, jag ber er vara öfvertyged, att jag alideles icke kunnat om er hysa en så dålig tanka. — Icke just så dålig, men likväl mindre gynnande. — Jag kan inte säga.... isg ve: icke.... sade Lisa tvekande, — Ni är mig skyldig ett svar. Hvilken är er tanka om mig? Lise tvekade ännu; slutligen sade hon, i det hon såg lejonet stinnt i ansigtet, med ett uttryck af ett slags barnslig skalkaktighet: — Nåväl, ni skall få veta det, om ni säger mig hvarföre ni tagit herr Tirlots plats. Leonce blef förlägen, svaret kunde blifva afgörande; han hade den lyckan att påfinna en dumhet, cch svarade: — Jag vet icke. Lise utbrast i ett högt gapskratt, så att al:as blickar vände sig åt detta håll. — Hvad fattas dig, Lise?