Aftonbladet – 5 juni 1846, sida 2

MMMM oo Ack, sade Lise, jag måtte väl aldrig hafva tappat den uti herr Sternys vagn. — Hvad gör det, sade modren; om han finner den, tager han den säkert med sig hit. — Han kommer således tillbaka. — Han har lofvat oss det. Lise svarade intet, men blef åter tyst och sorgsen och tänkte, att hennes toilett, vid åtankar hvaraf hon i början varit så förtjust, kanhänds icke skulle göra det uppseende hon föreställ sig. Men vid Lises ålder och med hennes ka rakter kunde en sådan nedslagen sinnesstämning icke blifva långvarig. Hon var derföre knapp! hemkommen, förr än hon bannlyste alla de farbågor, som föresväfvat henne och utropade. — I dag vill jag vara glad. Och u!tan vidare resonnemanger slog hor ifrån sig tanken på den vackra markisen och föresatte sig att roa sig midt för hans näsa likasom han icke vore bättre än de andra. Så snart Leonce befann sig ensam, började han blifva tvehågsen, huruvida han skulle återvända till bröllopet, då han i detsamma på en a vagnsdynorna blef varse en liten medaljong aj guld jemte en vidfästad hårkedja. Plåten på denna medaljong var fullkomligt lik den som satt på Lises ring och likasom den försedd med en inskrift af detta innehåll: Man kan hvac man vill. Lejonet tyckte sig uti detta ögonblick, sedan det gått till doms med sig sjelf, föraktbgt och utan förmåga. Hvad! en liten flickunge ifrån gatan Saini Martin vågar till motto antaga: Man kan hvad man vill, och ban, ett) lejon kände sig icke hafva styrka hvarken att vilja eller kunna. — Pardieu! sade han för sig sjelf, jag både vill och skall kunna; och på slaget sex gick han in på le Cadran bleu.