tU Mn. annan än det vackra lejonet kunde Lise före ställa sig galloperande på en vacker engelsk häst bredvid henne? Det var säkert icke her Tirlot, som hon hade sett falla af en åsna på en lustfärd till Montmorency. Det var således Sterny, som vil förbifarten fick en ljuf blick, åtföljd af ett lika ljuft småleende. Men föreställ er hennes -häpenhet, då bon verkeligen varseblef Leouces ansigte, hvilken erböd henne sin band att nedstiga ur åkdonet. Hon spratt till, då hon såg sig öfverraskad uti denna vårdslösa ställning, likasom ett barn som tagit en plats som icke tillhörde det, men då Leonce frågade henne: — På hvem helsade ni med ett så ljuft småeende? — blef hon så intagen af förvirring och lygsel, att: hon önskade sig långt derifrån. Hon inträdde uti kyrkan med långsamma steg och jorgsen uppsyn, och Leonce märkte att hon öga deltog uti den högtidlighet som ägde rum. Hvarken brudgummens förlägna skick eller brulens utseende syntes ådraga sig Lises uppmärkamhet. Lika liten nyfikenhet visade hon att, id ringens påsättande, se, huruvida den gick fver andra fisgerleden, hvilket skulle betyda indergifvenhet; Lise bad upprigtigt för bruden. Jet syntes som något samvetsagg tyngde hen.es unga hjerta, och att bon hos Gud bönföll m förlåtelse för sina felsteg. Hon blef bönhörd och uppstod lugn, lycklig ch stark. Hon vände sig till Sterny, som beraktade henne med synbar uppmärksamhet, ick till honom, utan att låtsa märka något, ch tog hans arm, i det hon med helt annan on än förut sade: — Ni finner allt detta säkert ganska ledsamt in herre! — Hvarföre? — Emedan ni är ryckt från edra vanor och öjen; men ni skall snart blifva befriad från etta tvång.