pp oo MM Madam Laloine sade, sedan hon tackat honom för den grannlagenhet han visat! — Hon har säkert mycket ledsamt utan gällskap. Leonce åter trodde att hon alldeles icke skulle finna tiden lång. I sjelfva verket blef Lise i början förvånad att finna sig ensam, men begagnade sig deraf för att återhemta sig ifrån den förlägenhet, hvaruti hon blifvit försatt genom de ord Leonce yttrat. Derefter skakade hon sitt vackra hufvud och sade: — Bah! hvad gör det mig?... Sedan företog hon sig att betrakta det lysande åkdonet, som var klädt med satin och prydt med snörmakeriarbeten och hvaruti man åkte så väl. Hon satte sig än på den ena, än på den andra sidan, för att försöka de mjuka dynorna, uppdrog till hälften ett af vagnsfönstrep, och nöjet att befinna sig såväl utbredde ett smålöje öfver hennes vackra ansigte. Eon föreställde sig att de förnäma damernas granna vagnar, som hon sett på elyseiska fälten, måste vara gjorda på detta sätt, och utan att den tanken föll henne in, att hon, likaväl som någon af dessa damer, skulle kunna äga en sådan, härmade hon det vårdslösa och obesvärade skick, hvarmed de luta. sig uti ett hörn af sina vagnar. Likasom de, in:og det narraktiga barnet en ill hälften liggande ställning och tryckte emot det silkeslena tyget sina friska kinder och hvita ;xlar, i det hon vekligt hvilande följde vagnens vörelser och, blinkande med ögonen, ifrån sin öga plats betraktade de stackars fotgängarne, om vände sig om för att se efter henne, sedan et hon sig sakta uti underläppen med ett beagnigt smålöje, likasom hon på långt håll vareblifvit någon bekant, och helsade genom en märklig böjning på hufvudet förtroligt på den ackra ryttaren som red förbi, hvilken uti enna lilla improviserade fantasmagori just råade att vara Leonce Sterny. Och hvilken I 1 (