— Hvarföre det? frågade Lise med nästa; föraktlig ton. ) o— Ni spelar rätt vackra stycken på min arn I Lises rodnad var denna gång åtföljd af e plågsam förlägenhet; hon drog sin arm häftig tillbaka, och utan att veta hvad hon sade elle glorde, framstammade hon med låg röst dess: ord: — Förlåt, min herre, jag glömde att tagapi min handske. — Lika som jag glömde att aftaga den, genmälte Sterny; ni finner att litet hvar kan misstaga sig. Lise hade -härpå intet att svara. Hon steg så hastigt upp uti en vagn, hvartill fotstoget just befanns vara nedfälldt, att Leonce endast fick tillfälle att betrakta en liten nätt och väl formad fot tillika med ett det allravackraste ben. Sterny kände sig ett ögonblick frestad att taga plats bredvid henne, men hade för mycken takt att göra det, ty Lise hade utan att märka det uppstigit uti hans egen vagn. Han aflägsnade sig, i det han sade till betjenten: — SIå igen vagnsdörren och följ de andra vagnarne. Derpå kastade han sig uti en hyrvagn, hvaruti madam Laloine redan befann sig. — Hvar har nisgjort af Lise? utropade modren. — Hon är uti en annan vagn. — Med hvem? frågade den försigtiga modren. — Ack! alldeles ensam, min fru! — Hvad, alldeles ensam.... — Ja, min fru, hon har utan att märka det tagit plats uti min vagn. — Ahl! sade fru Laloine, jag vet ej hvad som fattas henne; allt sedan i morse är hon alldeles förändrad. — Det är min kupåvagn, tillade Leonce blygsamt, och jag vågade ej, .,.,