Aftonbladet – 4 juni 1846, sida 3

jtända ljas: En svafvelsticka påtändes genast, och vid dess sken sågo de bestörta qvinnorna en med bössa beväpnad karl stå vid dörren. Under hotelse att ibjelskjuta dem, befallde den okände, att elden skulle släckas. Befallningen efterkoms, men, innan stickan ännu utslocknat, inträdde en annan mansperson. Dennes ansigte var nedsvärtadt. Rånarne framtögo tep, för att dermed bakbinda Kerstins händer; men då hon bad dem, att icke göra detta, och högtidligen lofvade att hålla sig stilla, samt rånarne sågo att hon hade ett litet barn på armen, läto de henne vara, och förnyade biott hotelsen att ihbjelskjuta henne, om hon rörde sig från stället. Härefter började de begge männen att hopsamla allt, som fanns uti huset, togo de kläder, som förvarades uti en i stugan stående kista, samt sängkläderna, på hvilka hustruns späda dibarn låg. Allt kastades i en hög på golfvet. Härefter togo de en med mjöl fylld säck, utslogo mjölet på golfvet och stoppade in kläderna i säcken. Då det plundrade godset imedlertid icke fick rum uti säcken, fordrade dexatt flere säckar skulle framtagas, och då ej några sådane funnos, nedrefvo de sängomhänget: och inknöto deruti de öfrige persedlarne. Med det såmedelst hopsamlade bytet voro ränarne dock icke nöjde, utan försökte med slag och hotelser förmå qvinfolken att framtaga penningar eHer silfver, hvilket de sade sig veta att hustrun egde. Hustrun försäkrade gråtande, att hon icke egde ennat än hvad som funnits uti kistorna, och bad. då den ene af våldsverkarne med en knif stötte henne för bröstet, att de ville skona hennes lif. Härefter rådplägade bofvyarne hvad som vidare vore att göra. Den ene sade: Vi skola binda de djeflarne. Det vore bättre,, svarade den andre, att skära dem några tum i halsen. Det stannade dock vid hotelsen att de skulle mörda qvinnorna, om dessa inom en timmas tid rörde sig ur stället; och de skulle ställa ut poster, att se efter om denna befallning blefve åtlydd. Derpå gingo de ut och läste igen dörren efter sig. Kort efter slogs en sten i väggen och några hvisslingar hördes. Förskräckta af hotelserna vägade de båda qvinnorna sig icke ut, förrän det blef dager. De tillkallade då folk, och efterspaningar anställdes så väl efter våldsverkarne, som de stulna sakerna, hvilka sednare efter mycket letande återfunnos uti ett bränneri hos en af grannarne, hvilket under sommaren stått obegagnadt, och der man en ar de följande nätterna hört något buller, som gaf anledning till en undersökning på stället. Ungefär en half fjerdingsväg från Örsjöryd bodde bonden Lars Gummesson i Bårabygd. Omkring klockan 42 samma natt rånet skedde, bultade någon på hans dörr, och då den öppnades,stod derutanför förre kronoarbetskarlen Johan Andersson Fogelberg, beväpnad med en bössa. En annan mansperson syntes på landsvägen; men i anseende till mörkret och aiståndet kunde Lars icke igenkänna denne person. Fogelberg frågade, om Lars vore ensam hemma. Då denne svarade, att en annan mansperson äfven befann sig i huset, begarsig Fogelberg, utan att yttra något vidare, å väg samt ställde sin kos mot det håll, hvaråt Örsjöryd låg. Klockan emellan 2 och 3 samma natt väcktes Lars åter af en förnyad bultning på dörren och då den öppnades, stod Fogelberg åter derutanför och begärde en drick vatten. Fogelberg var äfven nu åtföljd af en kamrat, hvilken, liksom förra gången, stadnade på vägen. Denne påskyndade Fogelberg och påminde honom, att det snart vore dager. Fogelberg aflägsnade sig då utan att vänta på det begärda vattnet. Imedlertid observerade Lars, att de buro, den eve en säck och den andre, tvänne öfver axeln kastade bylten. Lars misstänkte genast, att ett rån blifvit begånget, men, som han kände Fogelbergs vilda lynne, vågade han icke fråga honom härom. v Misstankarne för det omberörda brottet vände sig snart emot denne Fogelberg, hvilken aldrig innehaft nägon stadig tienst, utan allt ifrån barndomen varit lösdrifvare. r 4842 hade han af Bräkne häradsrätt blifvit dömd för stöld, samt derefter såsom försvarslös insatt i kronoarhetskorpsen, hvarifrån han erhållit afskedspass den 19 Augusti. Den 20 hade ban begifvit sig från Carlskrona. Sedan visste man icke så noga hvar han uppehållit sig. fmedlertid hade han både före och efter rånet blifvit sedd i trakten af Örsjöryd. Den 25 Augusti nfeann han sig hos länsmannen, för att få sitt pass våskrifvet, men länsmannen fann sig föranlåten att stället häkta Fogelberg. Då denne inför häradsrätten inställdes, igenkände såväl Kerstin som Johanna uti honom den af rånsarne, hvilken varit beväpned med bössa. I anseende till bristande bevisning ställde häradsrätten saken under framtiden; hvaremot hofrätten öfver Skåne och Blekinge ansåg Fogelberg öfvertygad om rånet och dömde honom att genom halshuggning mista lifvet. Utslaget är understäldt E. Maj:ts pröfning. NORGE, Tfrån Chriefsaässa herättas. att Afvorevämnin