Aftonbladet – 4 juni 1846, sida 2

— Om hvem? sade Lise. Herr mairen! är han embetsman? — Visserligen, ty det är han som i sjelfva verket gilver laglig stadfåstelse åt er systers giftermål, ty ceremonien i kyrkan är endast en formalitet. . Vid dessa ord kastade Lise en förfärad blick på Leonce, makade sig sakta ifrån honom och svarade med nedslagna ögon: — Jag vet, min herre, att det finnes menniskor, som tänka på detta sätt; men för min del vill jag icke blifva hustru åt en man, som icke vill uti Herrans tempel aflägga sitt löfte. — Åh! sade Leonce för sig sjelf, hon är gudfruktig den lilla; men hon är så vacker..... ännu ett försök! — — Ett sådant löfte, sade han, skulle icke tjena er till någonting; ty den, som blir nog lycklig alt vinna er hand, lärer nog uti allt rätta sig efter er vilja. — Jag vill hoppas det, sade Lise. — Ahl! återtog Leonce, ni är despotisk. — Ja, det kan hända, svarade hon med ungdomens vanliga bekymmerslöhet. — Men vet ni att sådant är rätt illa? sade Leonce. — Men hvad skulle det röra er? genmälte hon skrattande; det är ju inte ni som kommer att lida deraf. — Det hindrar mig icke att beklaga den, som ni en dag skall tyrannisera. — Men jag tror att han icke skall beklaga sig. — Har hen redan sagt er det? — Nej, men jag är säker derom. — Han älskar er då mycket? — Hvilken? frågade Lise förvånad. — Hvilken annan än den blifvande maken, slafven, som skall finna sig så lycklig uti sina bojor. — Han är ännu för mig okänd. — Men ni sade att ni var säker... — Jo, sade Lise, iag är säker att komma