Aftonbladet – 4 juni 1846, sida 2

mm — — Hvem är det, herr Tirloi? — Han är brudriddare; detär hans rättighet... — Det är en rättighet, som jag med vapen i hand skall bestrida honom, sade det unga lejonet, utan att dermed hafva någon allvarsam mening. Å Lise betraktade honom och svarade med upprörd stämma: — Om ni tager saken från den sidin, min berre, så kom; jag skall säga honom, att det är min vilja ..-. Denna fras, i förening med den rörelse, hvarmed den uttalades, öfvertygade Leonce, att Lise allvarsamt trott på en utmaning, och att markisea skulle döda den stackars gossen, om ben vågade göra invändningar. Imedlertid begaf sig hela sällskapet till municipalitetssalen; Leonrce och Lise voro de sista, och den unga flickan skyndade att säga: — Herr Tirlot har bebagat lemna mig på gstan, och om icke herr markisen, på min begäran, lemnvat. mig sin arm, hade jag blifvit uten kavaljer. Ordet kavaljer minskade till en del Leonces förtjusning, men som mairen ännu icke anländt och han icke hade något att göra, satte han sig bredvid memsell Lise, Han visste i början icke huru han skulle börja samtalet, och hon var å sin sida uti synbar förlägenhet. Leonce, som ville visa sig artig, sade med ett sött smålöje: — Deita är en dag, som kommer unga flckors bjertan att blappa ... Lice teg. — Det är en vigtig dag. Samma tystnad. — Och en dag, som utan tvifvel äfven snart inträffar för er? — Ack, hvad den mairen är tråkig! sade Lise; han låter alltid vänta på sig. — Ni talar med bra litet aktning om en så vigtig embetsmen.