Aftonbladet – 4 juni 1846, sida 2

par vanligtvis ett godt hjerta under den svenska bondjackan — men mången gång äfven ett begär att lysa, att öfverträffa gårdbon, att närma sig till herremannen. Här framträder den gamla, svenska fåfängan, också en arfsynd, och utmanar till täflan. Svenska bonden vill gerna visa för verlden bilden af ett större välstånd, en större förmögenhet, än den han verkligen eger. Deraf detta blinda begär att på skuld arrendera sina besittningar — fröet till ett skuldsättningssystem, som i sammanhang med möjliga hvälfningar inom privatbankerna, kan komma att i en framtid medföra för allmogen ganska vådliga och vidtutseende följder. Deraf denna böjelse, spord nästan öfver allt i bondstugan, att också briljera på sitt vis, att i fönsterna utåt vägen upphänga gardiner, ställa blomkrukor, medan fönstren åt gården lemnas nakna och tomma, att hålla renligt och blankt det yttre, det synliga af hushållet, medan det inre, det mera undangömda, småningom gräfver ner sig i dam och smuts. Kanske torde, i sammanhang härmed och såsom en utgrening ur samma källa, vid detta tillfälle också kunna anmärkas svenska allmogens förkärlek för det lysande i färg, tusenfaldigt vitsordad af den brokiga målningen på dess husgeråd, af de svärjande kulörerne i dess, serdeles qvinnans, klädedrägter. Svenska allmogen för gerna litet väsen. Den söker en slags effekt i det bullersamma. Må man studera den i glädje eller sorg, skall man finna den böjd för bögljuddbet. Ofverallt der svensk allmoge är samlad, der går ock temligen hörbart till väga! Man sjunger, man skriker, man bråkar litet — allt drag ur krigarlynnet! — Svenska bonden har tillvägabragt åt-killiga stora saker, men svårligen torde man derpå kunna tillämpa Geijers ord: Hvad stort sker, det sker tyst., Får icke bonden bullra och sålunda ge luft åt sina känslor, håller han sig näppeligen oppe på samma punkt af mod och sje.fförtroende, som under motsatta förhållanden. Vi hafva, i åtskilliga karakteristiker af svenska allmogen, sett densamma skildras som sparsam. Ty värr kunna vi, efter vår erfarenhet i detta bänseende, icke instämma i ett så beskaffadt omdöme. Bonden kan väl mången gång, med hänseende till sina dagliga vanor, sitt lefnadssätt inom hemmet, rättvisligen kallas sparsam, men fåfängan, men en viss krigisk vårdslöshet för morgondagen och dess behofver spelar honom esomoftast spratt, hvilka ställa honom i dagern nästan af slösare. Följ honom på en stadsresa och ni skall finna honom alltid vilja vara både den förste och siste att bjuda sina medkörare på den graderade nektarn — det skulle nästan förefalla honom som skymf, att icke på bjudning svara med bjudning, och dymedelst slutligen göra till orgie hvad som från början endast var förfriskning. Följ honom. på begrafningar, som räcka ett par dagar, på bröllop, som räcka en vecka, och det skall måhända stå tydligt för er, ait allmogen, som i sitt egentliga hemlif någorlunda rättar mun efter matsäck, vid högtidstillfållen utarmar sig, för att begå dem värdigt, för att begå dem på ett sätt, hvartill traditionen från fäderne lemnat ceremonielet. Imedlertid förbjuder den anborna fåfängan en hvar att blifva den förste som härutinnan träder tillbaka. Icke vill jag vara sämre än någon annam, är en maxim, som inom Sverge legat i vägen för mången önsklig reduktion. Svenska allmogen är Konungsk. Den älskar sin regent med sammå varma, lefvande känsla, som den äkta soldaten sin härförare. Anunu har aldrig någon svensk furste kastat sig i armarne på sitt folk, utan att der, äfven under de mest förtviflade omständigheter, finna bjelp och räddning. Gustaf III, annärs till karakter och åsigter så litet som möjligt sympathiserande med sin nation, förmådde allmogen i ett ögonblick af kris, som han sjelf dragit öfver Sverge, att gå man ur buse: Hans son hade endast behöft att ur kretsen af sina hofmän komma inom kretsen af sitt folk, för att undgå explosionen af den statshvälfning, som kostade honom thronen. Folkets konungsliga instinkt, fastän hårdt pröfvad under årslånga, kungliga förvillelser och misstag, skulle äfven här icke förnekat sig. — Och buru samlade sig icke nyligen folkets sympathier, fastän afkylda under de sednare åren af Carl XIV:s regering, genast varmt och innerligt kring hans thronbestigande son? Det ligger någonting vackert i denna genom generationer ärfda, ofta hårdt pröfvade, WSR SET ENTITET AST STAT ETERN EET RRD HETA huariganam han ut; hannac Enn förhrntit Riv