Aftonbladet – 4 juni 1846, sida 1

betraktade hela saken endast såsom ett erhillet uppdrag. Han anlände just i rättan tid; man väntade endast på honom, och ehuru icke på minsta sält derom erinrad, märkte han det genast, men ansåg sig icke behöfra göra någon ursäkt. Han presenterades derefter för bruden, som icke våade se på horom, äfvensom för slägtingarne. Uader allt detta såg han buru de unga karlarne, genom stötar med armbågarne; väckte hvarandra; uppmärksamhet, när han helsade eller talsde. Han sökte med ögonen någon person, som han kunde haka sig fast vid, men upptäckte ingen, med hvilken han kunde inleda ett samtal och dymedelstundandraga sig denna besvärliga nyfikenhet. Han drog sig derföre undan uti ett hörn, och familjen gjorde sig all upptänklig möda för att ordna allt till afresan, då hastigt en ung, fullväxt flicka kom inspringande och ropade: — Jag sade ju er, att jag skulle hinna byta om klädning, innan den der markisen kom. — Lise, sade herr Laloine med sträng ton, under det alla försattes uti en stum häpnad öfver denna förolämpning, och hans på Leonce fästade blick visade dottren, hvilken stor oskicklighet hon begått. De:na rodnade, men det vsr en rodnad, sidan det vackra lejonet aldrig förr hade sett. — Förlåt mig, p3ppa, jag visste icke .... sade hon med nedslagen blick, under det herr Laloine nalkades Sterny, hvilken han med en faderligt from uppsyn tilltalade: — Det är ett barn, som ännu icke fyllt sexton år och som icke vet att skicka sig.