Aftonbladet – 3 juni 1846, sida 3

BLANDADE ÄVINEN: — ProrF På EN SÄLLSYNT APPETIT. Under denna titel meddelar Lichtenberg i en tysk Taschenkalender för 4780 flere högst märkliga berättelser, och deribland följande: )Den märkvärdigeste storätare är den i vår trakt ryktbare Josef Kohlniker, en frisk och sund dräng, öfver sex fot lång och ovanligt muskelstark, en tysk och ostridigt kronan för stenätare. Han föddes i Passau; hans mormor och mor voro. begge storäterskor; modren vardt galen af hunger och slukade, såsom det påstås, sitt eget barn. Under sitt vansinnighetstillstånd blef hon åter moder och födde Josef. Redan vid tre års ålder begynte han sluka stenar af en öfverdrifven hunger, och då han blef äldre utgjorde sten en vanlig ingrediensihans föda, och han åt dem af fullkomligt behof, icke af nöje såsom man sett andra göra. Han blef soldat vid ett österrikiskt regemente, .men afskedades för sin glupskhets skul!, ehuru han genast då han antogs erhöll ranson för åtta man. Vid en resa till Amsterdam släpade han med sig 260 skålpund sten, emedan, såsom han erfarit, det var ondt om kiselstenar i trakten af nämnde stad. Han sade att han måste blanda sten i allt, eljest mättade maten icke; med bara sten kunde han uppehålla sig 8 dagar, men sedan blef hans appetit så stark, att han sade att Gud måtte beskydda den, som kom i hans väg. Han åt äfven understundom hattfilt och hvad han kunde öfverkomma; endast stockfisk och ost kunde han icke äta och var mot slutet så känslig, att han icke kunde taga sitt snus i samma bod, der som man sälde ost. I Dresden åt han inom 8 timmar 2 kalfvar, den ene stekt och den andra kokad, och drack dertill 42 mått vin, och i Braunschweig slukade han inom 7 timmar 235 skålpund kött och 235 buteljer vin. Han var eljest icke nogräknad i sin dryck, utan det var honom likgiltigt om han fick vin, vatten, svagdricka eller bränvin; dock måste han dricka detta sednare ur hvita muggar, eljest steg det åt hufvudet. Sin surkål beredde han på ett eget sätt: han tog en stor qvantitet rå kål i ett fat, kastade derien näfve salt, samt derpå tre näfvar kiselstenar och betade bröd deri, hvarpå han förtärde det okokt. Han var aldrig sjuk, klagade aldrig öfver magplågor och dog slutligen af slagfluss i Ilfeld 4774. Då han om aftonen förut kom til! detta ställe, fröjdade han sig åt att der fanns sköna kiselstenar och sade till sin hustru: Gud vare tack och lof, här kan man lefva, här finns ändå sten. — SRÅTRÖFVARE I FRANKRIKE. Franska tidningar omtala, att en diligens blifvit i grannskapet af Rennes, nästan straxt utanför stadens tullar, öfverfallen af sex personer, sedan vägen förut blifvit barrikaderad med stockar. Röfrarne voro maskerade; de bådo med artighet de resande att stiga ur vagnen, under försäkran att de icke ämnade tillfoga dem något ondt. BDerefter ropade de kusken vid namn och frågade hvar de 735090 francs, som han medförde, lågo förvarade. Kusken uppgaf i hvilken låda de lågo och röfrarne begärde nyckeln; men då den uppskrämda kusken icke genast kunde få rätt på denna, öppnade röfrarne lådan med dyrkar samt borttogo penningarna, hvarefter de läto diligensen obehindradt fortsätta sin väg. Det märkligaste var, att röfrarne bott i trakten åtta dagar i en öfvergifven stuga. Gendarmerna gjorde sedermera ett besök på stället der de bott och funno en näsduk, en mask som röfrarne begagnat och en kam. — En tysk tidning berättar, att under förra seklet, då publikens smak ännu var i sin barndom och riddarskädespelen mycket på modet, betjente sig testerdirektionen i Leipzig af följande medel, för att motverka publikens otålighet. Så fort man började bul!ra under en lång entreakt, framträdde nemligen tvenne riddare i harnesk framför ridåenr. Den förste ropade förvånad: Ha, pojke, träffar jag dig här! Den andre svarade: Dö, skurk ! och nu börjades en fäktning, som städse omfattades af publiken med bifall.