Aftonbladet – 3 juni 1846, sida 2

vänner, och äro omtyckte prydnader för det vackra könet; de förherrliga äfven våra högider, och detta vittnar om en varm känsla för naturen, hvars vackraste barn de också äro: Förr odlades endast stora, lysande och väluktande blommor, men vi hafva vid närmare bekantskap med naturen funnit, att skönheten ej alltid består i storleken; och både ur vår egen Flora och ifrån fjerran belägna länder läder sig mingen liten täck blomma åt en omsorgsfull skötsel bredvid törnrosen, tulpanen och levkojan m. m. Jag har vid köksvexterna omnämnt artantalets tillökande unler de tio sista åren; betydligen större likväl ir denna tillökning under samma tid bland blomstervexterna, så att frökatalogerne, som år 41836 innehöllo omkring 900, för år 1846 räkna cirka 4200 arter. Nästan till öfverdrift steg hågen för Dahlisodling, så att många äldre, sköna vexter glömdes. Men förvånande ir det att se tili hvilken oändlighet af varieteter de hafva biifvit frambragta, och hvilken fulländning i form och hvilken lyx i färg. Nu tycks man hafva kommit till kulminationspunkten, så att några skönare knappast kunna frambringas, och man börjar nu igen på, att vända mera uppmärksambet på de äldre älsklingarne, såsom neglikor, törnrusor, aurikler m. m. Att bestämma ståndpunkten af den bildande trädgårdskonsten, Jag menar den, som sysselsätter sig med anläggandet af lustträdgårdar, är svårt, om icke omöt: . Detta är den del af bortikulturen, som ensain och med största rätt gör anspråk på namnet skön konst,ty dess enda lag är skönhet. Skönhet kan, som vi veta, ej. definieras och en sann skönhetskänsla kan ej lika lätt spridas och allmängöras, som en vetenskap. Den bildande trädgårdskonstnären bör till en viss grad vara skald, hvars fantasi på en jordyta skapar de mångfaldigaste och sköpaste naturscener; han måste äfven vara nog bortikultör för att sedan kunna förverkliga sina fantasibilder. Vi finna således att denna hortikulturgren till stor del är beroende på dess idkare, och kan skrida både fram och tillbaka. Jag bör likväl härvid anmärka, att man nu