Aftonbladet – 3 juni 1846, sida 2

vertemot Postoch Iarikesförfattarens mening, ;ådana städer icke allenast kunnat bestå, utan öröka sin befolkning, såsom t. ex. Berlin, hvilken fördubblat densamma sedan den tid, då näringsfriheten infördes i Preussen? Och hvilken förskräckelse sedan, om städerna, till följd af näringsfriheten, skulle blifva utan borgmästare, magistratssekreterare och riksdagsmän! Det lönar verkligen knappt mödan att annat än le åt sådana räsonnemanger, likasom åt deklamationen angående betydelsen af medborgerlig tunga; ty betraktadt på allvar, skulle det antingen visa en grof och vanärande okunnighet eller ett förutfattadt uppsåt att bedraga läsaren, då författaren låtsat icke känna, att med borgerlig tunga måste förstås de utskylder, som för borgerlig näring erläggas, utan afseentje på om idkarne kallas borgare, manufakturist eller något annat. I få ord sagdt: man har. här ett tillfälle att in en gång se förnyad fabeln om räfven och korpen, då den förre med sitt fagra snack narrade den sednare att släppa osten ur näbben. Det har redan flera gånger tydligen blifvit visadt, att näringsfribeten vore förnämligast just i de näringsidkande klassernas egetintresse, genom det ökade utrymme den medgåfve åt borgarne sjelfve, när de tilläfventyrs funne ett yrke för trångt för sin utkomst, att kunna öfvergå till ett annat, och således af samma skäl, som det icke humera faller någon in att klandra friheten i fabriksanläggningar eller yrka att vissa grosshandlare endast få befatta sig med vissa varor, 0. s. v. Hvad intresse skulle också den liberala pressen, som just strider för de borgerliga klassernas uppkomst och betydelse i samhället, hafva att vilja motverka deras bästa, och följaktligen försvaga den grund, hvarpå deras egna principer om folkets framåtskridande till välstånd cch intelligens hvila? Men hela hemligheten med det öma strängaspelet å andra sidan är i sjelfva verket ingen annan, än att borgareklasserna fortfarande. må hållas nere af aristokrathögmodet, som för detta ändamål nu utför räfvens roll i fabeln, i det den söker smickra några fördomar hos de mest godtrogna.