Aftonbladet – 2 juni 1846, sida 3

VäderVeken och Årsvexten. Sundsvall. Mot slutet af Moj tillräckligt regn; vårsådden börjad. Eskilstuna. Gynnsam väderlek för vårsådden. BLANDADE ÄMNEN — REDEMPTORISTERNAS BRÖDRASKAP. Öfver detta temligen nya katolska ordenssällskap, som anses för en filialstiftelse af jesuiterna, har den bekante oppositionschefen i bäjerska pärskammaren, furst Wallerstein, lemnat några närmare upplysningar i en af honom nyligen utgifven bok Men visste förut föga mera om dem, än att de eynpas på allt sätt af bäjerska regeringen och att de gerom ett för kort tid sedan utfärdadt ministerialreskript bemyndigats att utsträcka sin välsignelserika verksamhet äfven till hela Franken. Enligt hvad furst Woallerstein nu upplyser, synes denna orden utgöra ett katolskt försök att tillegna sig methodismen, och Redemptoristerna egentligen vara ett slags jesuitiska methodister. De antagan — Säger furst Wallerstein — ella menniskor såsom förkastade, och påstå att blott fruktan och förskräckelse kunna hålla det förkastade menniskoslägtet i tygel. De utsträcka syndens område till det oändliga; betrakta frivilligt omgänge med kättare som synd; framställa för dem, som sky detta omgänge, utsigten till inträde i ett herrlighetens rike, med hus af guld, fönster af demant, träd med smaragdlöf, och oräkneliga sndra sinnliga förmåner. it dem åter. som öfverskrida den utstakade helighetskretsen, förkunna de qval af den rysligaste art. De berätta om en skärseld, hvars lågor, af Gud skapade särskilit för ändamålet, bränna långt svårare än annan eld, och att dessutom hvar och en denna skärseld underkaltad, tid efter annan, får en glödgad plogbill instucken i kroppen på sig. Om den eviga fördömelsens tillhåll och dess med kättarskallar stenlagda gårdar, berätta de rysligheter, som hundreafallt öfvergäå hvad Dente visste skildra. Såsom sitt egentliga fält anse Redemptoristerna det så kallade missionsväsendet, hvilket af dem bedrifves genom predikantresor i hvarje stift, som lemnat orden tillträde, och på dertill välberäknade ställen. Dessa missionspredikningar förkunnsslänge på förhand, hållas med största möjliga ståt och räcka, på bvart ställe, 4 till 6 dagar. Messor, med tillhörande predikningar, äro vanligen 3, och omvexla med afbörandet af bigt; folket ditlåckas i massa från ala närbelägna socknar; det anser dessa tillställningar för utomordentligt heliga fester, och den husbonde, som ville på hvardagar hindra sina underhafvande att begifva sig dit, anses väcka kyrklig försrgelse., — Verkan af dessa predikomöten skildras alldeles lika med verkan af nordamerikanska metodisternas cempmeetings,: församlingen börjar med att sucka och gråta och slular med tjut, dåningar och vansinne. — I Frankrike existerar ännu på åtskilliga ställen en vidskepelse, som påminner om okunnighetens och barbariets tidehvarf, midt under vår framskridna civilisation. Sålunda finnes vid S:t Wandrille i Normandiet en helig källa, dit under Maj månad, och serdeles på fredagarne pilgrimsärder anställas och hundratals personer utaf begge könen, hvilka der bada om hvarandra och i det kalla vattaet äfven nerdoppa sina darn, hvilka derigenom ofta ådregas vådliga sjukdomar. Äfven vid byen St Arnoult i samma provins finnes ett träsk dit pilgrimsfärder företagas och der folket af alla ildrar och kön om hvarandra bada. Presterna vafva icke lyckats att utroia dessa yttringar af vidkepelse och vantro, AE EA