Aftonbladet – 30 maj 1846, sida 2

får man väl lof att iakttaga de gamla sedvänjorna) hu! hvad han slår sig för bröstet; en oxe skulle kanske siupa för mindre; ban talar — fördöme den smörjan; den smetar af sig, som damernas färgade handskar på en pigbal — -han svär väl efter vanligbeten, att mamsell är hans första kärlek, — hundrade gånger bar jag svärtat mina knefvelbårar, men jag tror, att knefveln sjelf borrar sig i dem; aldrig vilja de bli jemnsvarta — Tranhjerta tvingar henne till en förklaring, till ett bestämdt ja eler nej. Han är som ett skrufståd i dylika fall. — Min nageltång, Håkansson! — Det är ändå ett vackert mod, dessa ståtliga, långa naglar, som nu utgöra våra kavaljerers ögonstenar. I fordna dagar lät man naglar och skägg vexa, för att betyga sin sorg, sin likgiltighet för alla toilettens omsorger; nu är det just det långa skägget och de långa naglarne, som konstituera en leinadslustig, urg man comme il faut. Hvad vi annars ha vunnit på detta mod, de fria konsterna att klösas och luggas ha åtminstone vunnit skarpare vapen och rymligare spelrum., Svanschöld drog på sig sina stöftor. Nun, pustade ban vid detta rätt allvarsama arbete, phar väl min kära Tranbjerta ett späntande, innan han kan afvinna hennes läppar det afgörande ordet. Hon invänder säkert, att deras bekantskap är alltför kort — lit se, med alla skiljsmessor inberäknadt, omkring aderton timmar. Hon inträffade i går klockan sex på kolifejen hos min k. morbror, och mink. kamrat låt genast presentera sig, för att kunna bjuda upp henne till en kottiljong. I en sådan dans ligger visserligen ostridigt ett närmande, men att fria redan dagen derpå — det vågar man blott, då man redan tilibragt femton år i garnisenen. Hvad ser jag!, utropade Svanechöld, som i detsamma kom att närma sig ett af fönstren,