Aftonbladet – 29 maj 1846, sida 2

cke vara någon annan, än den sakens verkliga oeskaffenhet sätter för sig sjelf, d. v. s. om en oerson icke kan göra en vara så pass väl, att vöpare finna den god för sig, så måste han aftå från den näringen för att icke gå under han lemnar den således, tvingad af sig sjelf, nen ej af andra); kan han åter göra den så pass väl, bör ingenting få hindra honom. Hvad man brukar anföra som skäl för bibebållande uf näringstvånget inom de s. k. skråembetena: 1) säkerheten för allmänheten att få goda tillverkningar; b) visshet för kronan att bekomma sin skatt, då de skattande å sin sida äro skydlade genom privilegier; c) mindre fara för lenna del af borgerskapet att råka i fattigdom — utgör alltsammans fiktioner. Äfven af skråmästare har allmänheten ingen vidare säkerhet att erhålla godt arbete, utan att hvar och en sjelf måste pröfva hvad han emottager, hvilket också hvarje klok köpare utan tvifvel gör; med letta system af att pröfva sjelf, åter, bar man lika stor säkerhet när man emottager tillverkningar af hvem som helst, skråad eller ej. Kronan kan ej se sina skatter minskade genom skråväsendets och handelsprivilegiernas upphörande; ty det är klart, att, ehuru hvar och en fritt finge taga sig före hvad näring han behagade, så skulle han dock vid taxeringen sådant uppgifva, (hvarvid han vorö samma kontroller i beskattningsväg underkastad, som alla andra nu redan äro): om kronan således bekomme något mindre skatt af vissa storkarlar bland embetsmästare, som icke längre kunde hålla sig uppe, då konkurrensen blef fri, så finge hon i stället dess mer af en mängd andra, fritt uppkomna: och hennes inkomster skulle på det hela säkert ökas, åtminstone icke minskas. Vidkommande det tredje, eller faran för personer att gå under, derest de finge sköta sig sjelfva och börja näringar efter fri vilja, så är detta ånyo ett af de gamla förmynderskapen öfver fullvuxet folk, som man så gerna åtager sig, när man dermed hoppas kunna försvara sina exklusiva rättigheter till andras förfång. Utan tvifvel kunna personer genom oklokhet och lättja störta sig i fattigdom, när de få göra hvad de vilja i näringar, handtverk och handel, likasom i allt annat. Men möjligheten af denna olycka motsvaras af möjligheten till förkofran och välstånd, då man sköter sig väl, är klok och flitig: och den sednare möjligheten är ej väl till utan den förra. Ovanan vid friheten kan nog göra, att en och annan i början förderfvar sig härpå; men, här som i annat, blir man vis genom skadan. Statens förmynderskap öfver till myndiga år komna menniskor är alltså lika orimligt i denna gren af lifvet, som i alla andra. Hvarföre befarar man ej att folk skola förderfva sig på egendomshandel, åkerbruk, boskapsoch landtskötsel? Hvar och en är af lag oförhindrad att köpa sig gård (per kontant eller på kredit), plöja och så, utan att någon på förband frågar efter om han kan det eller icke; hvilket blir hans ensak. Man vet också, att en och annan går under härpå. Men söker staten förebygga detta genom skråtvång för åkerbruket? Alldeles icke. Och tror man, att något sådant skulle vara helsosamt för landtskötseln i allmänhet? Man skulle säkert le deråt, som åt den gröfstaorimlighet. — För öfrigt tillkommer också den besynnerligheten i afseende på näringslagstiftningen hos oss, att, oaktadt allt det tvång som de privilegierade utöfva mot s. k. bönhasar 0. s. v., innefattar dock sjelfva skråförfattningen frihet för personer utom skråna att Så drifva handtverken; så att det ungefär förhåller sig med det faktiska skråtvånget i vissa näringar, som med det ecklesiastika bandet på lärofriheten i religiösa ämnen: det utgår nemligen ifrån en alldeles fabulös och osann föreställning om sjelfva den primära författningen, hvadan förföljelserna mot arbetare utom skrå bildat sig endast genom ett tilltag af dem, som haft den materiella makten i händerna, eller vetat förskaffa sig den, hvarefter näringstvånget sedan utbildat sig som en tradition, utan grund, alldeles på samma sätt som det religiösa lärotvånget. —-— AA