Aftonbladet – 29 maj 1846, sida 2

—— bygds blyga skönheter? Jag skulle tro, att man hos dem kan uppspåra rätt vackra former. Och ändå, om du visar dem en repkjortel, tro de bestämdt, att det är stommen till en dykarklocka — presenterar du dem en af dessa förstärkningar, hvarmed damerna, då de aflägsna sig, bruka betäcka reträtten, vilja de svära på — dock endast, det förstås, med ett: ta mig katten eller: ta mig tjufven — att det är ett nytt mod peniforer för små barn. Åh! här råder den mest hidösa-oskuld i allt hvad toilett heter. Det högsta ett fruntimmer här kan tillåta sig, är att stoppa ett par klippingsbandskar i barmen, för att höja formerna. Och ändå rodnar hon af elakt samvete, då hon möter någon. Åh! hvilka tjusande, små herdinnor! ,Vet du, jag roade mig en gång att ge min landtliga kusin allenast en vink om alla de mysterier, hvari en snörlifssömmerska invigde mig, då hon, en vacker afton, förde mig in i det aldraheligaste, i sjelfva rustkammaren — bland harnesk, tillhöriga den unga svenska aristokratien på qvinnolinien, — bland brynjor, som skulle betäcka skeppsbroadelns svaga: sidor — hå! jag såg till och med en slags säck på ressorter, som skulle hålla en generals uppstudsiga mage i styr: Min stackars kusin hade aldrig trott, att det fanns så mycket förställning till i verlden. Jag fruktade nästan, att hon af häpnad skulle falla från stolen. Och hon hade, ty värr! ingen repkjortel, som kunde taga emot henne i fallet. De voro, fördöme mig, rätt snälla, våra små dansöser i går — danslustiga som killingar och