Aftonbladet – 28 maj 1846, sida 2

venna skall höjas tull Cen ståndpunkt, att den kan bålla de förderfliga demokratiska tendenserna i styr, så att den allmänna folkviljan, huru bestämdt, enstämmigt och ihärdigt den än uttalar sig, icke må kunna göra sig gällande, med mindre en af folket sjelf ursprungen, men dock utanför detsamma stående statsmyndighet — konungaroakten — äfven från sin ståndpunkt billigar den. pDen lära, att folken icke förstå sitt eget bästa, är ungefär lika gammal som den, att allenast konungarne veta hvad som tjenar folket till godo; i alla fall hafva dessa två satser från urmianes tid vanligen gått hand i hand med hvarann. Deras sanning är emellertid längesedan både praktiskt och theoretiskt pröfvad, och min afsigt är ingalunda att underkasta dem någon ny granskning. Det oändligen stora flertalet af den civiliserade menskligheten har för långt tillbaka uppgjort sin räkning med dessa satscr; och på den lilla intelligenta återstoden äfven i vårt land, som historiens vittnesbörd och den fria tanken ej förmått öfvertyga, är det långt ifrån mig att vilja förlora ett ord. Denna intelligenta fraktions sträfvanden att hindra demokratiens utveckling och dermed barbari och anarki äro tvåfaldiga; men deras grundval, likasom ändamål, ett och , detsamma. Konstitutionen, sådan den är eller hittills varit uppfattad och praktiserad, måste efter denna fraktions tante nödvändigt leda till nyssnämnda olyckor, hvilka endast kunna upphöra genom införande af ren, absolut monarki. HKunde man nu anticipera detta, eller rättare ett styrelsesätt, som kom detta mycket nära, så vore oändligen mycket godt vunnet. Barbariet och anarkien undginges; och den upplysta delen af folket skulle under ett mildt, rättskaffens, humant och intelligent konungadöme erhålla upprättelse för all den kränkning, massans herravälde nu tillfogat den, medan massan sjelf skulle njuta lugnets och välståndets behag. Dessa sträfvanden grunda sig följaktligen på förutsättningen om den nuvarande tidens förderflighe!: hvilken det således af alla krafter måste arbetas och verkligen också arbetas på att göra klara, åtminstone för hela den så kallade intelligensen, för att vinna densamma för de sednare operationerna. Dessa utgå nu förnämligast på att förorda omedelbara förändringar i författainrgen genom utvidgande af konungamakten, och dels på att underlägga den bestående författningen riktningar och grundsatser, som hittills varit dolda för menskliga ögon. Strälvandet i förra afseendet har endast en afligsen framtid för sig. Den stora allmänheten har längesedan lärt sig uppskatta och älska den författning grundlagen skänkt den; och det måste föregå en fullständig omhvälfning i nationens hela tänkesätt, innan någon förändring i antidemokratisk riktning skulle kunna genomföras på laglig väg, helst då frågan vore att angripa författningens första hufvudsatts — folkets suveränetet. Grundlagens formella vilkor för bvarje förändring i den bestående författningen betrygga dessutom ej allenast mot öfverilning, utan äfven mot en enskild folkafdelnings möjliga öfvervigt i riksförsamlingen, under det att dess materiella vilkor göra hvarje förändring i författningens grundsattser och anda omöjlig. Det rojalistiska sträfvandet måste således ej allenast utgå på att uppväcka missnöje och hat mot sakernas bestående ordning, utan tillika försäkra sitt parti den största möjliga öfvervigt i nationalförsamlingen, samt derjemte, att gifva grundlagen en tolkning, som legaliserar hvarje förändring i rojalistisk riktning. Men denna riktning förutsätter alt hafva skjutpjeser af en kaliber, som I näppeligen finnas att tillgå i det rojalistiska lä-j gret. För att genomdrifva ett sådant verk fordras en energi och intellektuell duglighet, i förbindelse med en tillgång på större materiella medel, som partiet tvifvelsutan är långt ifrån att besitta. Jag skall derföre ingalunda uppehålla mig med att speciellt bemöta denna riktning i det rojalistiska sträfvandet: det må på denna väg gerna arbeta sig fram så långt det förmår. Endast för så vidt sträfvandet att 1egalisera direkta förändringar i grundlagen faller tillsammans med det, att undergräfva författningen på tolkningens väg, skall jag närmare belysa saken. Denna andra riktning af partiets verksamhet är betänkligare. Den är betänklig, emedan den öppnar ett stridsfält emellan de konstitutionella makterna, som det i förbållandenas egna natur och den historiska erfarenheten gilves alltför mycken grund att antaga konungamakten villig att beträda, så vida icke en utmärkt personlighet styrer dennas verksamhet. Den härigenom framkallade osämja kunde omöjligen annat än verka den största gäsning i sinnena, och oupphörligen oroa det konstitutionella machineriets lugna och jemna gång. Stridens utgång är det omöjligt att med någon visshet förutsäga; men mycket gifver skäl för den tanken, att den delen af folket, som älskar den bestående författningen sådan den hittills varit uppfattad och afpreglat sig i allmänna medvetandet, icke med fullkomlig stillhet kan emotse framtiden. Uppmärksamheten påkallas icke blott genom den omständigheten, att den stora och betänksammare delen af dem, AN ÅA RR PR LR RT ivaranda Ard.