don boende baron Stockmar och sckreteraren för civillistan, br Cor way, ega hans mesta förtroende. Kozungen talar helst tyska och engelska; men i hans familj begagnas fransyskan utesiutande, fastän drotiningen förstär tyska och de unga prinsarne, undervisade af en tysk guvernant, tsla detta språk alldeles förträffligt. De sednare äro tvenne blomstrande, lifliga gossar, hvilka vunnit mycken popularitet genom de nationella titlarne (kronprinsen kallas hertig af Brebant, och hans yngre broder grefve af Fjandern), dem de fingo för fyra år sedan. Men hvilket öde går denna unga dynasti till mötes? Denna fråga framkalar många allvarliga betraktelser. Huset Coburg är obestridligen bestämdt: till att speta en vigtig roll. En coburgare skall en gång komma att sitta på Englands tron, en annan på Portugals; upptager i den regerande fami!jen i Frankrike och alladt till Belgiens tron, har huset Coburg ovederctglig sen rättighet all tro på en stor Tramtid. Äfven IHoabsburgiska huset har ju mestadels lyckliga giftermål att taka för sin makt och storhet. Denna slägt är måbända bestämd till att spela samma roll i den konstitutionella monerkiens historia, som Habsburgarne i bistorien om den absöluta regeringsformens utbildning. Måbända! säga vi, ty framtidens bistoria blir folkens historia, men icke konungahusens. Så länge ärftliga monarkier finnas, skola dynastiska förbindelser alltid förbiifva vigtiga; men de skola aldrig få den betydelse, som de baft i fordna tider: det bar 1830 års historia redan ådagalagt. Den yngre generationen ser icke utan deltagande den lycka, en dynasti har,