gjort sig skyldige, icke kunna underlåta att yttra en fördelaktig inflytelse. Det rätta och sanna arbetar sig alltid fram bos flertalet af dem, som med redligt sinne söka det; och med erkäpnandet af att hafva hyst en villomening eller falsk åsigt följer alltid önskan, att rätta sin i ett eller annat förfelade verksamhet. Har således ett Storthing fattat ett mindre godt beslut, ser man nästan alltid, att de följande Storthingen söka borttaga bristerna deruti, eller åtminstone uttala en motsatt åsigt, emot den, som gjorde sig gällande på det äldre Stortbinget. — Ett märkvärdigt exempel i detta hänseende gifver det öde, som det mest öfverilade, den personliga friheten mest amngripande och öfverhufvad från hvarje sida — afsigten frånräknad — olyekligaste beslut, våra Storthing kunna anses, någonsin hafva fattat, undergick på sista Storthinget. Jag har naturligtvis för ögonen det af förra Storthinget gjorda lagbeslutet om bränvinsbränningens afskaffande. — 1 öfverensstämmelse med hvad här blifvit utveekladt, är det :väl också knappt något tvifvel underkastadt, att ej nästa Storthing uppgifver den af sednaste Storthinget uttalade åsigt, att det är berättigadt till nedsättande af procenterna äfven för de redan anställde tullembetsmännen. Jag har i min tolkning af grundlagen uttalat och sökt stadfästa den mening, att Storthinget — med eller utan konglig sanktiop — icke eger rättighet att, till förfång för redan antagne embetsmän, nedsätta en gång anslagna löneförmåner; och det, antingen de utgå omedelbart ur statskassan till ett fast och bestämdt belopp, eller de finnas relativt fastställda, såsom bestående i vissa proeenter, samt utan att det i sådant fall kan göra någon åtskillnad, om ett dylikt förbehåll är stadgadt vid gagernas eller procenternas medgifvande, eller icke. Till denna öfvertygelse skall jag alltid bekänna mig; och, då jag finner, att Storthingets åsigt i denna punkt, så vidt den angår tullstatens embetsmän, är alldeles inkonstitutionell, anser jag den för hela den statens vederbörande i sig sjelf både orättvis och: opolitisk.. Den är orättvis, enär den går ut på att beröfva innghafvaren en inkomst, hvilken denne, så väl till följe af den bestående praxis som analogien af hvad ännu gäller om embetsaflöningar i allmänhet, med fulla skäl måst anse för säker; men den är opolitisk i dubbelt afseende: både emedan den utan minsta nödvändighet förrycker den ekonomiska ställningen hos en hel medborgarklass, hvarföre den dermed framkallar dennas, och — efter ordspråket: när grannens. hus brinner, gäller det ditt eget — måhända hela den samtliga embetsmannaklassens ovilja; och tillika emedan den betager embetsmannaklassen den sjelfs:ändighet, hvaraf den efter förhållandenas natur i allmänhet, men i synnerhet i vårt land, alltid bör vara i besittning. Liksom jag i det föregående uttalat den mening, att det hvarken i sakernas naturliga beskaffenhet eller i den gjorda erfarenheten finnes någon grund för antagandet, att råhet, ensidighet och okunnighet skola blifva de rådande elementerna i våra nationalförsamlingar; likaså gifves det förmodligen ej heller något skäl att föreställa sig, det den medborgarklass, som enligt påståendet hufvudsakligen skall representera dessa egenskaper, landtbefolkningen, i framtiden, mera än hittills, kommer att intaga en större och mera betydande plats på våra Storthing. Hvad som i synnerhet bringar en så stor del af dea jordbrukande folkde!en på Stortbinget, oaktadt de derinom tagne representanterne i allmänhet kunna anses i intellektuell bildning stå efter representanterne af embetsmannaklassen, måste på det hela mera tillskrifvas denna sjelf, än valkorporationernas brist på omsigt. Det är thyvärr händelsen, att många landtdistrikter nöppligen kunna inom sig räkna embetsmän, som, i förbindelse med den i allmänhet större kunskapsmassan och rutinen i ärenders skötsel, tillika besitta den vederbörliga intellektuella duglighet, jemte det sinne och intresse för offentliga angelägenheter, som kunde göra dem skicklige till intagande af säte i na I tionalförsamlingen. Särdeles gäller väl dett: -lom den del af embetsmannaklassen, hvilken föl löfrigt, såsom förr anmärkts, framför andra borde kunna lemna duglige kandidater till Storthingsbänken. Derföre hör det också — så lvidt man vet — till sällsyntheter, att någon Terkändt skicklig man, af hvilken medborgarklass Ihan helst må vara, blifvit utesluten från den plats på Storthinget, hvartill hans karakter Ikunskaper och intresse för allmänna ärenden må berättiga honom. Så fort ett valdistrikt eg! Jen sådan man i sin krets, men i hans ställe Isändt en mindre duglig representant, har detta I vanligen händt efter hans egen önskar; cen följaktligen bar det hos honom sjelf funnits en