Aftonbladet – 19 maj 1846, sida 3

-Jrättad om denna qvinnas förhållanden, fick han -höra att hennes omnämnde broder var en f. d. e Hifgardist, som naturligtvis knappast kunde uppeilbålla sig sjelf, och än mindre understödja någon -lannan, hvarom systern, som tycktes vara en sli-Ipad qvinna, icke gerna kunde antagas vara i okunnighet; derjemte upplystes att hennes båda -Invärnlösa barn äro det ena 28 och det andra 24 lår gammalt. Qvinnan blef derpå bortvisad med en sens moral för sin oförskämdhet. . GAMMAL FIENDSKAP. SLUTANDE MED ; EFT DRÅP. I Drängen Sven Andersson, 30 år gammal, som I varit i tjenst på åtskilliga ställen på landet i Carlstads och Elfsborgs län och sednast hos en enka i I Hools socken, Kullings härad Elfsborgs län, begaf Isig den 7 April sistl. år från sitt hem till ett närTheläget ställe benämndt Källershög, der han träfface tillsammans med drängen Petter Larsson i IHorla skog jemte åtskillige andre personer. Man började dricka och derunder kommo Sven och Petter i gräl med hvarendra. Denne Petter, som Ivar känd i orten för sitt trätgiriga och våldsamma Jsinnelag, hade redan förut på dagen befunnit sig li krakel med en annan person. Nu tvistade han med Sven, den han beskyllde, att någon gång tillförene hafva slagit ut ett fönster för bonom. Afven påstod han, att Sven undangömt hans medförde bössa. Denna återfanns likväl efter en stund, stående uti ett skjul. Nu började man skjuta itil mäls, så väl med denna, som med en annan bössa, hvilken tillhörde den person, som förut på degen, varit i strid med Petter. Sedan målskjutningen slutats, ingick man åter i stugan. Sven och Petter kommo snart åter i gräl, hvarunder Petter lyftade sin bössa och hotade att dermed slå Sven. Han uppmanades af de öfrige att stilla sig, och satte sig åter ned. Tvisten slutades nu och allt tycktes lugnt och stilla, då Sven häftigt rusade upp och med bössan, hvilken han fattat om pipan, tilldelade Petter, som tagit sin plats vid spiseln, ett slag i bufvudet, hvarefter Petter nedsjönk. Ett par af de närvarande begåfvo sig förskräckte på dörren, och de andre hunno icke sansa sig, förrän Sven med bösspipan, hvarifrån kolfven vid det första slaget lossnat, ytterligare slog Petter öfver benen två eller tre slag. Petter var härunder orörlig och talade intet. Man hörde efter första slaget från honom allenast ett rosslande läte. Sven tycktes anse Petter för afsvimmad och släpade ut honom på gården, der han nedlade honom honom i snön. Här frågade honom en qvinna, hvad han gjort åt Petter, men henne svarade han med att bedja henne draga åt b—e. Petter fanns imedlertid vara safliden, och de försök, som gjordes att återkalla honom till lifvet, blefvo fruktlösa. Efter gerningens begående begaf sig Sven hem och skröt först af sin gerning, under yttrande: detta borde längesedan hafva varit gjordt. Sedermera syntes han likväl ångra sitt brott. För att updvika följderna af brottet, begaf han sig, då han hörde att man beredde sig att gripa honom, på flykten. Sedan han först ett par dagar hållit sig dold i trakten, gick han åt Götheborg till, men vände om på ungefär en fjerdedels mils afstånd från denna stad, och tog vägen hem tillbaka genom Ahle härad. Sedan Sven några få dagar, åter dold, uppehåtlit sig i hemorten, begaf ban sig åt Skaraborgs län och vistades der omkring fjorton dagar. Nära Sjötorps kanalstation gick han ombord på ängfartyget Wermland och afreste till Stockholm. Derifrån vandrade han till fots och tog tjenst hos en kyrkoherde F., hvilken, enligt hans uppgift, bodde 2 mil norr om hufvudstaden. Hos denne tjenade han från medlet af Maj 4844 till den 24 Oktober samma år, då han åter begaf sig till hemorten. Under alla dessa vandringar hade han begagnat sig af ett för en annan utvifvet prestbevis. Den 40 November sistlidne år inställde han sig sjelfmant hos åklagaren, begärande att komma under ransakning. Han häktades då. Härefter företogs undersökning vid Kullings häradsrätt, och der bekände Sven sitt brott. Det kom då i ljuset, att Sven och Peiter varit gamla fiender, och man: omtalade hotande uttryck, som de fällt om hvarandra. Bland de i målet afhörde vittnen, hvilkas berättelser likväl äro temligen torftiga, uppgaf: Anders Jönssen på Hälleberg: att vittnet den dag brottet begicks på vägen tull Källershög mött Sven Andreasson. Efter något samtal dem emellan anmodade Sven vittnet att söka uppehålla den person, som förut vore der på stället, samt sjelf der invänta Sven, som efter en stund skulle dit ankomma. På fråga af vittnet, hvem Sven menade med den person, hvilken han uppgaf förut vara i Kjertered, hade Sven, så vidt vittnet kunde minnas, svarat: Petter. Anders Andersson från Källershög: att uppgifne dagen vid middagstiden hade vittnet på vägen från Källershög träffat Sven, som då frågat efter Petter Larsson, och sagt sig vilja tala med honom, utan att Sven likväl tillkännegifvit sig mot Petter haft något ondt i sinnet. Tilläggande vittnet, att Petter vid ett föregående tillfälle förra vintern yttrat misstanka, att Sven hos honom utslagit fönster, samt tillika för vittnet haft utlåtelser, som gingo derpå ut, att en bössa, som Petter nyligen köpt, kunde komma att användas mot Sven. Vid samma tillfälle ytirade äfven Petter, att om han blott snart finge tag uti Sven, skulle han vrida nacken af honom. För öfrigt hade vittnet länge iakttagit misssämja mellan Petter och Sven. Bengt Pettersson: att Petter sistlidne vinter yttrat misstanka att Sven hos honom inslagit fönster, och omtalat det han köpt en bössa, den han hade stående laddad, så att han icke vore rädd för Sven. Och yttrade Petter vid samma tillfälle: kommer han nu, så skall antingen mitt lif gå eller hans. Kongl. Götha hofrätt har fastställt häradsrättens utslag, som dömer Sven till döden. Målet är hemställat till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.