Aftonbladet – 19 maj 1846, sida 1

slutit en allianstraktat med Ryssland, på grunc hvaraf hon utfästat sig att, mot 80,000 rube i subsidier, under fem månaders tid med klangen af sin mäktiga stämma öfverrösta hvarje slafveriets veklagan, med sina hänörande toner nedtysta hvarje förtviflans tandagnislande jemmer. Det är besynnerligt med oss, Guds skapade beläten på jorden! Vi kunna lära -oss förakta en af våra, en menniska, men vi kunna jaldrig lära oss att förakta den blanka, skinande varan — guldet! Kanske blir det till slut knutpiskans och Uralgrufvornas land, som tillegnar sig den friborna, stora, svenska sångerskan. En enda liten, af särskild uppmärksamhet förtjent, dramatisk företeelse hade förstuckit sig i den aldra yttersta vrån af veckan, på sjelfva lördagsaftonen, emellan middagens strömming och ölsupa samt qvällsmålets gröt och mjölk. Fru Bock, Kongl. theaterns äldsta och, med ett lysande undantag, mest förtjenta skådespelerska, ernade i hr de la Croixs salong ge en musikalisk-dramatisk soir. Fru Bock har i fyratio år tillhört svenska skådebanan. Den inhemska konstens genius skulle till henne kunna rigta de täcka orden af Angely: Te souviens-tu, et sind jetzt vierzig Jahre, Dass ich Dir sah pour la premicre fois ; Une robe blanche und Rosen in die Haare, Ich denke dran, mon ange! embrassez-moi.n Fru Bock har, med ett ord, inom området af sin emploj, städse visat sig som verklig artist, och ändå, när hon annonserar en soire, hvars program erbjuder åtskilligt pikant, åtminstone trån den goda, gamla tiden, ser hon sig, af brist på biljettafgång, nödsakad att inställa densamma. Hade denna afton uppträdt någon lindansare, någon eqvilibrist, någon förevisare ändamäl särskildt efterskrifne Venetianare, och blef en lärjunge, som lemnade mästarne långt efter sig.