Aftonbladet – 19 maj 1846, sida 1

BLICK TILLBAKA. Veekan har varit lazaroniskt fattig på till dragelser, och vi frukta, att efterskörden ocks blir temligen mager. Vi skola imedlertid sam vetsgranat uppfånga de korn, som finnas at tillgå. Länge har inom embetsverken klagats öfve der rådande ensidighet. öfver allt mera fram trädande spår till skråanda, öfver ett fortsat inarbetande i hårda sträfva former. Nu ha man slutligen gått så långt, att kongl. fångsty relsen i detta ögonblick finner sig stämd til rätta för bönhaseri, för arbete i ben, horn träd och papp, samt för borstbinderin. Svår ligen har väl, på det sednaste århundradet, et svenskt embetsverk varit hårdare blottställdt Men fångstyrelsen får, i känslan af sin oskuld inför sina domare utropa, såsom Martin Luther i Worms: Här står jag. Jag kan icke annat Gud hjelpe mig! Amen! Utan tvifvel ligger i denna, mot kongl. fångstyrelsen vidtagna åtgärd en grof öfverdrift Antag, t. ex. att en hornarbetare hade en hustru, som verksarat biträdde honom i hans industri, skulle väl, af sådan anledning, skråandan ega rättighet att emot henne väpna lagens arm, endast derföre att hon, som orden lyda, varit sin man en hjelp och lättat en del af hans börda. Vi tro det icke. Mamsell Christiani har på Kongl teatern, tvenne aftnar under loppet af denna vecka, hänfört sin publik. Lejonen för dagen hafva lyssnat majestätiskt till de för dem alldeles okända tonerna af la musettex, som dock kallat den lysande Lauzun och den snillrike Grammont till dansen, liksom herr Schnötzingers inspirerade introduktioner långt, långt derefter ropat långt, långt underlägsna balbjeltar till strids. Ha! Parbleu! ryter ett lejon till ett annat, sedan ban genom binockeln betraktat