Aftonbladet – 16 maj 1846, sida 3

han, under föregiltvande att han vore polisuppsyningsman, låtit bjuda sig förtäring på krogarne och tillnarrat sig penningar af lättroget folk. Han hade, upplystes det, i denna föregifna egenskap rönt mycken gästfrihet synnerligen på ett näringsställe vid. Stora Badstugugatan på norr, der han under några månader haft sitt förnämsta tillhåll; och ett godt kap hade han gjort en dag i förra veckan, då han besökte vice värdinnan i ett hus vid Stora Nygatan och med helsning från polismästaren tillkännagaf för henne, att hon skulle plikta 40 riksdaler för olaga hysning, hvilket belopp hon lät narra sig att utbetala till honom. Sjögren medgaf vid förhöret riktigheten af hvad som angafs emot honom; han syntes för öfrigtjföga rörd af polismästarens förebråelser för det begångna bedrägeriet. Fruntimret, som på sätt nämndt är, förlorat sina 410 riksdaler, yttrade att en sådan menniska icke borde få gå lös. Det kunde dock ej hjelpas. Men målet blef remitteradt till kämnersrätten. — En qvasi-matros var i dag anklagad för inbrott, men dömdes blott för fylleri. Förhållandet med saken var följande. Den tilltalade kom i går e. m. ombord på en skuta vid Munkbron och bad en bekant att få låna en kofot. På fråga hvad han skulle göra med den, svarade han att han ämnade uppbryta kajutan till den skuta, ombord på hvilken han fjente, emedan skepparen var borta och hade medtagit nyckeln till kajutan, så att det vore omöjligt att inkomma på annat sätt. Och då man nekade honom kofoten, tog han den likväl. Medan han höll på med kajutdörrens uppbrytande, blef ban öfverraskad och fasttagen. Till sin ursäkt anförde han. hvad som äfven syntes på honom, att han var drucken; och vid förhöret i dag anförde den tilltalade, att orsaken hvarföre han haft så brådtom att komma in i kajutan varit, att han behöfde laga sin stöfvel, hvilken gått sönder, så att han måst hopbinda den med segelgarn, hvilket såg rätt illa ut. — Han dömdes till fyra dygns fängelse vid vatten och bröd. — Herrn i sitt hus. Det är en liten komedi ur verkliga lifvet, och som spelades sedneasten dag i förra veckan. Källarmästaren X. hade haft den harmen, att båda hans pigor på en gång rymt ifrån honom. Det sades, att han genom våldsam och elak behandling skrämt pigorna på flykten. Han erhöll imedlertid snart i de bortlupna flickornas ställe för omkring en månad tillbaka en liten knubbig skänkmamsell och på dennas föranstaltande kort derpå äfven en köksan. Mamsellen heter Charlotte och köksan Anna. Dessa båda qvinnor hade nu en dag i förra veckan låtit till poliskammaren ingifva ett memorial, hvari de jämmerligen beklagade sig öfver sin husbondes beteende, och vid det i anledning deraf anställda polisförhör utvecklades anklagelsen än vidare. Mamsell Charlotte berättade, och Anna instämde deri, att källarmästaren, som ofta är berusad af starka drycker, vid sådana tillfällen är ganska vild och oregerlig till sinnes; att han då emot sina tjenare begagnar sådana vapen som knif, knölpåk och tågdaggar; samt att Charlotte och Anna flera gånger måst anlita så väl pölisbetjente, som andra fremmande personer, att vara deras skydd emot hans förföljelser. Han har också — upngåfvo de — stundom rätt besynnerliga infall, Så säger kan t. ex. en måndags f. m. helt nyligen, att mamsell måste stänga dörrarne, emedan gudstjensten snart börjar. Det har mera än gång händt, att han midt på dagen stängt källarrummen, skrufvat igen luckorna, och läst inne både mamsellen och pigan. För några. dagar hade han sagt till mamsell Gbarlotte: amamsell, vi ska gifta oss med hvaranra.n Ah ja, om källarmästaren uppför sig beskedligt, kan det väl låta sig göra. Källarmästaren hade med en af sina vänner vid ett glas uppgjort den saken. Sedan han erhållit mamsellns samtycke, ville han tillåta sig några friheter. Men hon sade nej. Då vände han sig till köksan, med begäran om något tecken af hennes ynnest Om så är, sade mamsellen då, förbjuder jag lysningen. De klagandes påstående var, att antingen källarmästaren X. måtte åläggas uppföra sig som en rättskaffens husbonde egnar och anstår, eller att de måtte få flytta och han tillförbindas betala dem kost och lön till fardag. Svaranden sade sig vara sjuklig, och visste ej riktigt huru det kunde förhålla sig med de båda tjenarinnorna, om de blifvit stadda hos honom eller ej; men ban vore säker på att han alldeles icke bemött dem illa, hvilket ej heller vore förenligt med hans helsa och lynne. En polisgevaldiger framträdde och vitsordade att källarmästaren X. är en mycket hygglig och beskedlig man, när ban är nykter. Källarmästaren syntes tillfredsställd. Men) — tillade polismannen — huru ofta kommer det på ?, Mamsellen förevisade slutligen en dugtig knölpåk, hvilken hennes husbonde skulle hafva begagnat vid sina excesser. Detta var första förhöret. Dagen derpå skulle vittnen bestyrka klagomålets sanningsenlighet. Vid detta sednare förhör var svarande parten borta. En ny anklagelse inlemnades, af innehåll, att då mamsellen och pigan efter slutadt förhör föregående dag kommo hem, de först icke blifvit insläppta, och att då de sednare på e. m. återkommo, husbonden bedt dem gå och sagt att de ej hade hos honom att göra, men att de likväl gått in; och att der då innevarit en mustacherad person, som idkar försäljning af Söndagsbladet, hvilken person uppmanat källarmästaren att slå meamsellen och pigan. Då mamsellen härvid invände, herrn har icke med oss att göran, hade den fremmande rusat på henne, gifvit henne ett par örfilar under yttrande: vet hut, och kalla mig mig icke för herre, ty jag är baron. De förskräckta qvinnorna hade börjat ropa på hjelp, men innan sådan hann ankomma hade baronen aflågsnat sig. i Det var verkligen, efter hvad de sedermera fått veta, en baron; han hette v. L. Ansvar yrkades