Aftonbladet – 16 maj 1846, sida 2

Eburu af författningen tydligen inhemtas, att Regeringen i följd af de många grundade anmörknivgar, som emot Ständernas förslag vid 1841 års riksdag blifvit gjorde, försökt att gå ett slags medelväg samt till slut Jofvat, att framdeles taga i öfvervöägande, om och i hvad mån ytterligare utsträckning af friheten att anlägga och drifva jernverk då lämpligen må kunna stadgas, måste vi dock bekänna, att, enligt den nu emanerade Förordningen, privilegii-systemet i de flesta delar på ett mindre lyckadt sätt vidbållits. I synnerhet miste vi finna det högst besynnerligt samt under ett grundlagligt samhällsskick olämpligt, att, i stället för det att vissa allmänna grunder förut varit bestående och nu skolat stadgas, enligt hvilka rättighet till anläggning eller utvidgning af jernverk borde och skulle vinnas, Regeringen i flera fall kommer att i första och sista instansen efter sig företeende omständigheter pröfva och bestämma om det tillåtas må. Detta är ingenting annat, än att vilja göra hela näringens vidare utveckling i bergslagsoch bruksdistrikterna beroende af det mer. eller mindre inflytande, det s. k. gamla bruksintresset hädanelter må kunna inom konseljen utöfva, eller att åtminstone, med andra ord, låta beviljandet af nästan all slags ny anläggning få ankomma på Kongl. råd, för att icke säga godtycke. Något sådant hade man likväl allraminst bordt vänta sig, när frågan angick näringsfrihet. Huru olämpligt det dessutom är, att sådana små bestyr som angående anläggning eller flyttning af spikhamrar, stålugnar och så kallade vattensläggor m. m., skulle af ,Konrungen pröfvas, lärer nog hvar och en inse. Om författningen blifvit sådan den, efter vår tanka, rätteligen bordt våra, så hade aldrig någon fråga om jerntillverkning, lika litet som eljest i näringsväg, bordt eller behöft komma till Regeringen annorlunda än i besvärsväg, eller för att vinna -rättelse uti vederbörandes sätt att tillämpa de uti författningen gifna föreskrifterna. Till detaljanmärkningars framställande hafva vi nu icke tid. Men oss synes det, som den der inskränkningen i bergsmansfribeterna, hvilken skulle i vederbörlig ordning, bestämmas vid frågor om smidesrätt inom bergslag, icke behöft ifrågakomma; ty icke bör, i vår tanka, någon plikta för det ban vill och behöfver utbyta tillverkning. Kan och bör förändringen medgifvas, utan äfventyr för enskild eller allmän rätt, så måste den också, utan förändring i hemmanens grundskatt, kunna beviljas; ty icke förbättras förhållandena i auseende till sjelfva näringen derigenom, att högre skatt till kronan åsättes. Det vill föröfrigt synas, som skulle Regeringen omsorgsfullt velat undvika att i förordningen nämna ordet skogsfång; men i 2 2 mom. omtalas likväl hurusom behörigen skall styrkas, att tackjernsblåsningen i bergslag skall, för smidesrätts erhållande, hafva i medeltal utgjort 2500 skE, samt att en lika stor tackjernstillverkning äfven framgent kan fortsättas. Huru detta behöriga styrkande skall ske omtalar dock icke författningen, samt ej heller om derjemte för smidet skall framgent finnas kolfång. I alimänhet må dock medgifvas att om, såsom det vill synas, kolhandelsförfattningen lemnade sakerne utom bergslag nästan in statu quo, så innebär likväl denna förordning isynnerhet derstädes en omstöpning, hvaraf verkningarne icke på förhand kunna med någon säkerhet bedömas. Men hka litet som vi med Dagligt Allehanda instämma deri, att kolhandeln utom bergslag nu är alldeles fri, lika litet kunne vi i anledning af smidesförordningen påstå, att egentlig näringsfrihet i smidesväg, serdeles hvad angår utvidgning af gamla eller anläggning af nya verk, efter den 4 November 41847 kommer att inträda. Flere omständigheter synas dock antyda, att före nämnde tid förklaringar af så väl denna författning som af den Kongl. Förordningen :om kolhandeln blifva nödiga. AA