I aaler samt seden i fiera poster fyllnaden i tusen, almed afdrag af 45 rdr, som Hällström sagt sig hafva -lutgifvit för stämpladt papper, inteckningar, m. m. -IMan vill här alldeles förbigå det eljest allmänt kända förhållandet, att fru Dubost icke är bort, bjuden i affärer; att hon i många år företagit sig r handelsoch industriföretag af flera slag; att hon TI tillräckligt förstår så väl svenska talspråket, som Isvensk skrift; och att hon väl icke på allvar kan åsyfta, att göra misstänkt det notarien och hans biträde skulle hafva författat en sedel å tusen riksdaler för att inför henne uppläsas, och sedan slagit volt med denna och till hennes underskrift -Iframlagt en annan å tiotusen, Insändaren har sett sedeln, och kan såga: att en hvar som betraktar den, skall finna att den är så tydlig, så redig, så I med läsbara bokstäfver och stora zZiffror författad, att dess innehäll vid första ögonkastet upptäckes; och huru skulle man, med sken af sannolikhet, l kunna tro, att fru Dubost skulle hafva nöjt sig med att utan ringaste bevis lemna densamma i Häliströms händer, om hon ej redan fått den vajuta hon bordt erhålla, eller åtminstone en så stor del deraf, att hon derigenom ansåg sig betryggad för att på sätt hon sjelf ock antydt, inom några deger erhälla resten? En sådan underlåtenhet låIter sig blott tänkas, om fru Dubost hade varit UI mindre vetande, sjuk eller berusad, eller med ett Jord: på något sätt från sina sinnens bruk; men lintet af allt detta har varit fallet, efter hvad i stämningen säges, uti hvilken förmyndaren instämt, som väl hade åberopat dylika skäl om så kunnat (ske med hopp om framgång. Man måste sålunda lantaga, att antingen all aftslad valuta var bekommen, eller genom särskildt bevis utiofvad till kort Itid derefter. Att tänka sig att fru Dubost, som lär känd för att vara ganska slipad, skulle i en Jaffär lemna 40 600 rår i sticket, förutsätter åtminstone att dei skulle varit en kärleksaffär i fråga; Joch hvad hr Calwagen dervid skulle haft att göra, synes vara nog problematiskt. Men,, invänder man: det är icke troligt att hr Hällström lemnat fru Dubost full valuta för seoe VI egendomen. I detta afseende torde det likväl vara nog, att fru Dubost länge ansetis vara ganska förImögen och spekulativ; att hon för icke längesedan ärft betydligt; och att hon innan denna skandalösa sak uppkom, icke varit känd annat än som hushällsam och ordentlig i sina seder. Hr Hällström egde således inånga skäl att afsluta saken, sedan han sett egendomshandlingarna och var betryggad icke blott genom reaisäkerheten, utan genom gäldenärens personliga vederhäftighet. Sjelfva afhandlingen om och afslutandet af denna affär, synes således vara sådana, att de innefatta alla vanliga vilkor för en enskild lånoperation. Saken visar sig helt enkel. Det är en alldaglig penningtransaktion: en som mäste gälla, så väl juridiskt, som moraliskt, då i förra afseendet all laglig form blifvit jakttagen och i det sednare aseendet hvarj2 tänkande man måste med ogillande deln, inan den blifvit behörigen intecknad i fasta. tillbakavisa invändningen, att fru Dubost skulle i fem månader kunnat underlåta att yppa förhållandet för sin omgifniog, samt vidtaga någon åtgärd för utbekommandet af sin rätt, derest Hällström icke uppfylit sin förbindelse att fullgöra liqviden. Huru kommer det sig då, att denna enkla och klara sak kunnat blifva föremål för rättegång? Och hvarföre skulle den invecklas? Om fru Dubost lidit orätt, hvarföre skulle hon låta en så lång tid gå förbi, utan att fordra ut sin rätt? Jo, svaret är ej svårt att finna. Det var ej fru Dubost, som ifrågasatt afhandlingens rigtighet. Det är, i hennes namn, hennes sligt, henne es presumtive arfvingar och förmyndare. Hon har,, så utropa de, sagdt oss av hon hbiott fätt tusen. riksdaler, att hon endast gilvit en skuldsedel på tusen, att hon ej fått vaua för mera. Hon måste alltså förneka sin skuld, protestera, ståmma, 0. S. V. Besynnerligt nog, är det likväl först, efter det att man hör omtalas helt annat om fru Dubosts affärer, konduit och kredit, än hvad förut kändt varit, som hela denna sak ilrägasättes. Men finnas då möjligen icke skäl hvarföre fru DPubost kunnat säga åt sina slägtingar, m. fl. belt annat än sanna förhållandet? Är det icke möjligt, alt hon användt penningarna till ändamäl, som hon vill för dem dölja? Kan hon icke, möjligtvis, hafva skäl att undanbålla de summor hon ärnu äger i behåll? Och om hon ock, med nägot sken af sanpolikhet, föregifvit att hon icke fått mera än tusen rår för tiotusen: skulle väl en rik slägt, skulle upprigtiga vänner, då kunnat tillråda henne, att göra sig sjelf löjlig, ja gilva henne utseende att antingen hafva handlat såsom en dåre eller en bedragerska, genom att förleda eller tvinga henne till en offentlig åtgärd, en protest, en skandalös rättegång, genom hvilket alit de nog veta hon ingenting kan vinna? Skulle, om de verkligen trott saken och haft aktning elier tillgitvenhet för personen, do icke snarare sökt upplysning om rätta förhällandei på enskild väg, och hos den med hvilken bon afhanulat, hört hvilka skäl denne kunde gifva för sig, hvilka bevis han till en början enskilt och om sä behördes offentligt kunde förete? Skulle det ej låta sig snarere tänkas, att just dessa slägtingar, dessa arftagare in spe, i följd af samma enskilda inbördes förhållanden, som förmått fru Dubost att för dem fördöjja sina kontanta tillgångar, sina förjuster eiler sina hemliga slöserier, kunde hafva sin fördel, att begagna hennes otroliga föregifvande för att så mycket förr bemäktiga sig dispositionen af hennes förmögenhet, bringa henne under förmynderskap, låta henne framstå såsom oförmögen att sitt gods sje:f värda, göra henne till en visa för iilmänheter och således tvinga henne till en inneslutning inom kretsen af en familier bevakning? Har ej hvad soi skett bestyrkt tillvaron ar eu säian plan? Men om nu ock en sådan åtgärd inom fru Duosts familj var nödig eller kan efter nu kända förvältanden, gillas: hvarföre skulle då cenna familj cike försmå, att med det egentliga ändamälet förna försöket, att bringa en annan enskild man på fär? Hade man blott äsyftat att hindra modrens ättsinne, felsteg, oordentlighet, så var ju ändanälet vunnet. Förmynderskapet var ju beviljadt; örmögenheten för framtiden räddad. Nog insägo i -— pa —pe ÅA på ia gö sk bi ti sk