Aftonbladet – 15 maj 1846, sida 2

rara tonbön från djupet af ett bjerta, varmare och frommare än någonsin, emedan det nu äfven var älskande, sömuen med sina leesde dröm0ar närmade sig hennes jungfruliga läger, var hennes sista ljuiva tanke: han och ingen Gxnan! — Vår hjelte deremot satt i sitt rum och klottrade på kärleksverser, men denna gån sen på julit allvar. Ja, det giorde han och ingen annan. En vacker afton, fjorton dagar derefier, ser man en dame och en kavaljer promenera iS:oreby vidlyftiga park. Den all, hvaruti de giugo, Var cirkeltormig och omgaf en gräsplan, på hvars medelpunkt: ett lustbus i chinesisk smak var upprest. Men det promenerande paret närmar sig nu, och, dolda af en tät buske, vilja vi, för ro skull, lys na på hvad de kunna hafva alt förtälja hvarandra. Aldrig skall jag kunna glömma de oändligt ljufva och glada dagar, jag tillbringat bär, sade kavaljern, som icke var någon annan, än vår vän Lyrensvärd, ehuru hah nu talade ur en temligen ömklig ton, emot då vi sist hörde honom — och då jag nu står i begrepp att morgon afresa, blir det... blir det... här tystnade talaren, af brist på ord. Men hvarföre resa så hastigt, så oförväntadt? frågade Hortensia, med en mörklig darrning i den klara silfverrösten — ni sade ju för ett par dagar sedan, att ni hade god tid, och uu deremot, nu. vill ni... vill ni... nödvändigt göra oss alla... ledsna.n NH ,Min goda, bästa, dyr— (dia; sann! på att säga) frökefl det fi