Aftonbladet – 15 maj 1846, sida 2

va — — om eljest skulle blifva grufligt lång i en obesant ort.n Men, min bästa baron, sade grefven och fattade vår hjeltes hand, ni är ju recan en sammal bekant bär i huset; så tycker, Gud förlåte mig! åtminstone jag, och jag hoppas derföre alt ni icke nekar mig att stanna här under bela ransakningen, hvilken jag önskar måtte dra ut eit helt år., Det var sannerligen icke med liten glädje, vår bjelte emottog detta gästfria anbud, och det jig icke liten belåtenhet i den hastiga blick, bvarmed Hortensia tackade sin förmyndare för detsamma. Hvad som ännu återstår, kunna vi i största korthet afhandla. Om aftcnen, när Hortensia uppkommit på sina rum, efter att hafva tillbringat den gladaste dag 1 sitt lf under öm-oma muntra, ömsom alivarliga samtal med Lyrensvärd, hvars Öppna, glada och redliga sinne redan gjort ett mäktigt iutryck på hennes eget, undslapp henne en af dessa Jjufva suckar, som sjelfva englarna kunna afundas menniskors barn, en suck, framkallad af denna så outsägiigt ljufva känsla som vaknar, då kärleken första gången rör sig i ett ungt, rent och ömt qvinnohjerta. Sucken fö!jdes af en hög purpurrodnad på de fylliga kinderna och i ögat bänkte en tår, hvars vällust hon ännu aldrig kunnat ana. Då hon derefter framgick till spegeln, alt lösa sina långa, rika hårflätor, förundrades hon nästan öfver sin egen bild, så förklarad, så lycklig, så strålande syntes den henne. Och när ändtligen efter en af