Aftonbladet – 15 maj 1846, sida 1

—— Hortensia var den minst tillgjorda flicka, som kunde fianas. Hon återkom derföre genast från sin förvirring, och sedan hoa kastat en komiskt förebrående blick på den i mjugg skrattande grefven, som så oväntadt förrådt henne, då hon, för första gången och af obekant orsak, verkligen velat visa sig tillgjord, svarade hon i samma skämtande ton: Nå, nå herr baron, det är ännu långt ifrån bevisadt, att den plånbok jag hittat är er. Gläd er således icke i förtid. Jag är, minsann! icke den som ger igen hvad jag finner, utan att jag förut fått en noggrann beskrifning, som träffar riktigt in. Var således god och erinra er alla er plånboks yttre behaz, äfvensom dess inre goda egenskaper, af hvilka jag naturligtvis äfven satt mig i känner lom. Detta yttrade hon med en så förtviflad rimodighet, att den fiakänsliga Agnes djupt rodnade. : Vore det icke då bäst) sade Lyrensvärd, eende, medan en lätt rodnad för ett ögonblick lög öfver hans kinder, att här anställdes en ormlig examen. Fröken blir naturligtvis exaninator och jag står redan färdig att svara, ned knäppta händer, som piltarne bruka iskoan, då de förhöras i katekesen, enfalldeligen ramställd i frågor och svar. Den muntra Hortensia gillade förslaget, tög Då sig en barsk preceptorsmine och frågade: säg mig då, hvad färg hade den förlorade och hesråtna?, I grunden frisk och blomstrande, såsom roornas i örtagården, ehuru på margfalldiga stälen tidens tänder intryckte voro, bavisande all