Aftonbladet – 14 maj 1846, sida 1

tt Men min maka, min ömma maka! hvad hennes hjerta skall lida! — klagade herr Spöstedt, som var mycket fallen för det sentimentala, ehuru det var allmänt bekant att makarna lefde som hund och katt. i Åh, sörj inte för henne, din tjufstryk!) ropade en gill stämma, och i detsamma arbetade sig en qvinna med ett elakt och ilsket utseende fram genom den gapande hopen. ,Jag önskar dig lycklig resa och en stark profoss, och det har du för det du slog mig i natt... Men jag tvår mina händer i oskuld, för jäg har, gudskelol! åldrig vetat af dina tjufknep, nej, inte let bittersta.n Har du inte? vrålade herr Spöstedt med snistrande ögon och alldeles ursinnig öfver sin 5mma makas, trots, som hon icke skulle våsat, om han haft sina händer fria. Efter den kännedom, vi redan fått om herr Spösted!s kaakter, veta vi att ett otygladt hämndbegär var ans starkaste lidelse och denna kom honom ifven nu, att, glömmande allt hvad försigtigheten bjöd, ännu en gång utropa: ;Har du inte? Jo, om kommissarien vill så efter i dubbelbotten till den fastspikade stora blå kistan i vår ängkammare, skall han nog få se att du varit mån om din lott vid delningarpe. Jaba, din nara, skall jag gå åt helvete, så ska hu följa ned, det är säkert., Jag tager er till vittnen, godt folk, af Spötedts bekännelse !, ropade Jänsmannen glad — och följ mig nu, min charmanta fru, så skola vi eftersa huruvida er ädle make har sagt sänt, ller icke.n