Aftonbladet – 13 maj 1846, sida 2

fann han den tillbommad utifrån. Nå, nål hr Spöstedt, sade han lugnt för sig sjelf och smålog, jag kommer nog snart ut, men då kommer du i stället in., Hade aftonen varit full af motgångar och förargelser för den resande, så blef morgonen ännu mera olycksbringande för hr Spöstedt, hvars smilande röst nu hördes i gången utanföre: Här har jag honom instängd, värdaste br kommissarie! Lagen måste hafva sin gång, ordning är halfva lifvet och jag tål aldrig minsta oskick i mitt ästemabla hus. Jag har just hört motsatsen, svarade en sträng röst, bmen prata nu icke som en kärring; utan öppna genast.n Men jag annoncerar värdaste hr commissarien i underdånighet på förhand att negligera sig mot den ursinniga menniskans attentioner med hugg och slag. Tänk om han vågade förgripa sig mot commissariens helga personlighetsprinacip ! vÖppna genast, du gamla räf! dundrade länsmannen, cch hr Spöstedt, som fann, att han fått en räsonabel karl att göra med, skyndade darrande och smått ångerköpt att åtlyda befallningen. Bommen fråntogs, dörren öppnades och länsmannen inträdde med en mankiller) i handen, men hvem kan beskrifva hr Spöstedts med förskräckelse blandade förvåning, då han såg hr kommissarien, i stället för att dundra till med ovett, hvilket ban af egen erfarenhet vissie skulle blifva kraftigt tillrättavisadt och således, efter hans kloka uträkning, ännu mera försämra den resandes aktier, vördnadsfullt aftaga mössan, på militäriskt sätt, och utropade med