Aftonbladet – 13 maj 1846, sida 2

mäkta kallblodigt laddat sitt gevär och nu slog på fängkrut. Nej, det går icke an, min far lilla, sade länsmannen; du kunde råka till att skjuta ibjäl en af dessa förhoppningsfulla plantor, och då vore du olycklig för hela din tid. Dä va änna en besunnerlig lag, dä, lelly mumlade Atheniensaren förundrad, och det med skäl. Men hvad skola vi nu göra?, frågade Lyrensvärd. Kanske hafva de ännu en utgång och då äro de troligtvis redan på det torra. Någon af oss måste bevaka huset... Det vill jag göra, sade länsmannen, men just som ban stod i begrepp att skynda bort hörde han från gången en fin, gnällande stämma, som sade: jag ger mig, nådige herr kommissarie,, och straxt dereter framkröp en blek, spenslig sextoneller sjuttonårig yngling, af denna ypperliga race, som educeras pa korrektions-inrättningarne och hvarat Stockholms gator hvimla. Såsom Lyrensvärd gissat, fanns det ve;kligen ännu en utgång fråu tjulhålan, men olyckan ville att denna var anbringad genom ena hemlig lucka på golfvet till just det rum, der berr Spöstedt nu satt fången, och från hvilket man geuom en lång, mörk korridor derutauför, kom till en bakdörr, som ledde ut åt det fria. Maa förstår således att den bom, inom hvilken herr Spöstedt nu förtv:flade, endast var till för att afvända alla misstankar vid skeende visitationer och aldrig förr än nu, och det i en olycklig stund, bufvit begagnad. Då nu de tvenne öfriga tjufvarne funno äfven denna re:rätt stängd och sia hyggliga värd sjelf fån