Aftonbladet – 13 maj 1846, sida 1

sig nu ändtligen i ensamhet, och han öfverlemnade sig åt de förargliga tankar, som stormade inpå bonom. Han hade ännu treitio mil at resa och han hade förlorat hela sin reskassa Alt eftersöka denna, som han under ljusa dager förlorat på en allfarig väg, ansåg han vara fruktlöst och derföre hade han ej ens väckt fråg: derom. Men ännu mer än denna förlust, smärtade honom förlusten af hans portfölj, som innehöll mycket för honom dyrbart. Han val nemligen en skicklig karrikatyrtecknare och något litet poet dazu. Alla hans samlingar : dessa båda konstgrenar voro förvarade i portföljen och han beslöt, att, så fort dager vard ljus, göra allt möjligt, för att återbekomma sir förlorade sckatt. Penningarne, tröstade han sig sjelf, ger jag god dag, de voro också, Gudskelof! icke många, efter vanligbeten, och så genombarkad i vigilans, som nöden tvingat mig att blifva, skall det väl lyckas mig att få låp af någon officer häromkring, då jag sjelf är en mustascherad trotjenare. Men portföljen! portiföljen! — Ack! jag må väl ropa som högstsalig kejsar Nero: hvilken stor konstnär dör icke i mig! — eller rättare i min portfölj — tillade han och log för sig sjelf. Men fan må sörja och icke jag! Det har aldrig varit min sak. Nu vill jag försöka att hvila, buru hårdt mitt läger också är, men då patriarken Jacob i sin ungdom kunde nöja sig med en sten till hufvudgärd, bör väl en kappsäck kunna vara god nog åt mig. Men bara jag icke drömmer om den fördömde gästgifvaren. Honom skall ag hålla efter i morgon, det är säkert, som ban sjelf säger, den skurkenr.n