Aftonbladet – 13 maj 1846, sida 1

Tyst, din sakramenskade valp! annnars skär jag strupen af dig! ropade brännvins tämman, hotande. Tyst! tyst! varnade nu en tredje röst, som äfven tydligen kunde höras, Spöstedt bad mig säga er, när ni kom hem, att ni skulle bålla truter, som mörter, derför att ban väntar hit länsman, som skall taga en lösdrifvare, hvilken blifvit galen här och slagit Spöstedt. Länsman? nej, då rymmer jag min vägp, sade den fina rösten . För att springa midt i flabben på griphummern, din åsnal svarade den tredie rösten. Nej vi öro ingenstädes säkrare än just här, der icke sjelfva fan kan ta rätt på os. Men tyst nu bara, annars Gudförb.... Och nu blef det också i ögonblicket fullkomligt tyst. : pMen det var ju eit alltför byggligt ställe jag kommit på! tänkte den resande. Imedlertid var det en rätt angeväm nyhet för mig, att Spöstedt skickat efter länsmannen för min skuld, Får nu blott se hvem af oss båda har största skäl, att grautera sig af besöket.n ; Förledd af sin himndkäönsla och af sin lågsinnade, men innerliga lust att få chikanera en herreman, hade berr Spöstedt denna gång verkligen icke handlat med sin vanliga försigtighet, då han icke kom ait tänka på, att han logerat sin gäst midt öfver sina klienters omsorgsfullt fördolda jordkula. Så händer det rätt ofta, att den mest slipade skälm kan glömma sig, då bans passioner blifvit uteslutande väckta åt ett håll, och som det nu var munfiskenn, . som framförallt skulle hämnas, så ingvarterades den