Aftonbladet – 13 maj 1846, sida 1

våga att göra mig något ondt?, frågade den resande sig sjelf, efter denna så besynnerligt erhållna varning — dock, det är omöjligt i våra lagbundna tider. Krångel och näsvisheter kan man blifva utsatt för af en sådan skälm, men för handgripligheter, aldrig. Sömnlusten hade imedtertid flytt, cch så tapper vår bjeite än var, kunde han omöjligen få ihop sina ögon. För att dock fördrifva tiden med något på det bårda och oangenäma lägret, började ban att i kufvudet sammansätta en liten munter visa, hvilket ädla göromål också hastigt upptog den ena qvarten efter den andra, oc3 han böll just på att bråka sin bjerna med påhittandet af den epigrammatiska udden som alltid bör krypa fram i slutversen, men som också alltid är så rasande svår att finna, då han tyckte sig förnimma några hviskande röster under sig. Begåfvad med sällsynt fin hörsel, ansträngde han den nu ytterligare och slutligen 1yckades det honom att tydligen urskilja flera talande, utan att dock kunna fatta deras ord. Han lade sig derföre försigtigt ned på golfvet och lutade örat mot tiljorna. Och nu uppfattade han följande: pFyra silfverskedar — bandbund — räfkaka — bonden — knifven i bröstet. Den röst som framsagt dessa ord, hvilkas mening dock ej var så särdeles svår att fylla, var temligen brännvinshes och i följd deraf svår att rikt:gt höra, men nu höjde sig en annan, som slog in i discanten och tycktes tillhöra en ung nyläring: xmen Silfver-Jan, den rackarn vill bebålla allt för sig sjelf, då det likvisst var jag, som först kröp in genom fönstret. Det må fan stjäla, om jag icke får någonting med.n 4