Aftonbladet – 13 maj 1846, sida 1

Med denna berömvärda föresats kastade sig den resande på den eländiga soffan, sedan han förut släckt danken som brann på stolen. Han bade icke legat mer än ett par minuter, då ban hörde ett sakta knackande på fönstret eller rättare den lilla gluggen, tätt invid hufvudgärden, jemte ett försigtigt framhviskadt: ptösst bara, harre lelle! tösstb Den resande lyftade sig hastigt och såg ut genom den enda lilla rutan, som förmörkades af ett stort, bredt ansigte,. Men efterkommande varningen att vara lösst, frågade han lika försigtigt: hvem är det? Å, kors! ja ä Ia Olle i Athen (detta klassiska namn hade nemligen Olles pat:on, som var en stor Fil-hellen, gifvit hans torp) dandarninge som va så dummer å welle skjuta på hbarrn i qvällninga. ,Jaså, är det du mia hedersgubbe! Men hvad vill du egentligen ? Jo, se gärsgilarn ä en stor rackare, å um han sulle wela göra harrn nåket onnt welle ja bara söja att jag ska bja!pa harrn, för ja lerger gömder bakum buska darborrta.n Tack skall du ha, min hederlige farl sade den resande leende, men så farligt är det väl icke. Gå du och lägg dig, det är bättre. Nå, tack! ja blir la qvar, lell, svarade Olle i Athen, som med all sin godhet och enfalld förenade mycken kåg för det äfventyrliga och farliga. Ja har sett messtänkt folk i qväll, å ja ska la passa på dåm. Var nu bara tösster och ropa på Oile, um dä gäller., — Nu försvann Oile i Athen och gömde sig mellan några äta buskar, vid pass trettio alnar från huset. nSkulle väl den skurkaktige gästgifvaren kunna