Aftonbladet – 12 maj 1846, sida 2

Men det stod skrifvet i ödets bok, att denn: dag skulle vara full af förargelser och förluste; för vår stackars olyckli.e resande. Han kände och kände i blu: fickan, i roctfickan, kort sagdt, i alla möjliga fickor, men plånboken var och förblef borta. Fördömdt! jag har tappat min plånbok!, ropade vår hjelte, som nu bleknade för första gången i sitt lif, och detta var ej heller underligt, då man besinnar att han befann sig både passoch kontantlös i en vildt främmande ori och dertill på köpet i ett sådant skojarnäste som Slagsmåla gästgifvaregård. Vid detta sorgliga utrop rättade herr Spösted! upp sina långa öron och ett ohyggligt leende af skadeglädje flög öfver hans gemena ansigte, i det ban sakta sade för sig sjelf: abal du storskräflare, som vågat att kalla mej för du och slå mej! nu har jag dig fast, det är säkert. Jag vill genast skicka bud till vår nya länsman, har skall taga dig som lösdrifvare och jag får be röm för den ordrirg jag håller, det är säkert ty vår nya länsman lär vara en riktig tjenstedjefrul, som ieke lägger fingrarna emellan, hvar: ken för hög eller låg, det är säkert. Och potte föllen med passet i, den tog hustru min så be: händigt — jag märkte det nog. Således är all i god ordning, det är säkert. Under denna herr Spöstedts hyggliga monol. satt den resande med hängande bufvud och: djup begrundning, men kastigt for ban upp oct utropade: ha! nu minns jag! jag miste hafv: tappat plånboken, då jag gaf den fattiga qvinpan med lilla barnet, derborta i backen, er hacka. Du kommer ju ihåg det, pojke? Ja, nog hugsar ja alt harrn to upp ena röer taskebok . . . Och sedan stack jag den troligen emellan kläderna, i stället för i fickan, så att han halkat ut. Anamma dessa skakande bondkärrorl.