Aftonbladet – 12 maj 1846, sida 1

ti -sett-eller. hört. Eller -hur, -gossa?, sade han och vände sig till de kringstående. Nä, allri i vår til ropade dessa. Låt aldrig förleda er af lättrogenhet, godt folk!o sade den resande, ty det kan ota förorsaka stora brott. Tänk om ni nu skjutit på mig, blott derföre att jag kan härma ett svin, liksom jag nu vill härma en häst, — oc) härvid började han gnägga af full hals, några gånger, och detta så naturligt, att de förundrade åhörarne började draga sig tillbaka; liksom de fruktat att en verklig häst skulle springa på dem. — Gån derföre J, vackert, hvar och en till sitt och låten mig vara i fred, ty jag är en karl, som icke låter skrämma sg. Dä va en lustiger och galanter harre,, sade skytten. Gå er väg, sum han sagt, ty den sum gör hånum nåket förnär, får mä mekå göra, å ja ä inte rädder för halfva sockna, dä vet J; um ja än, sum di säjer, ä litet enalldiger. å mek. i Hopen lydde skrattande tillsigelsen och började att skingra sig. Så lätt är den råa massan alltid färdig att öfvergå från raseri och öfvertro till sitt vanliga lugn, endast den ger sig tid att böra ett förnuftigt ord. Kort derefter inträdde herr Spösted!, som nu repat mod, då han fått höra att den resande ingalunda var galen. Här fiones ju hållhäst inne? frågade den resande och kastade ea hotande blick på g3stgifvarens banditfysionomi. Ja, värdaste herre, det är säkert, smilade Spöstedt. Låt då genast spänna för, men tag först hit dagboken, ty jig miste klaga öfver alla de oordningar, som jag settidetta usla näste. Hit med dagboken, kar!! röt han, då herr Spör stedt, som hade stora skäl att uhdvika vidare klagomål; ännu dröjde. ad A