Aftonbladet – 12 maj 1846, sida 1

sig hop, som alltid är så böjd att tro på-det onaturliga eller omöjliga. Han vände sig derföre till skytten, som ännu qvarstod utanför fönstret och sade: Du ser hederlig och beskedlig ut, men hur kan du vara så enfaldig att tro det jag skulle kunna äta folk? Å, ja ska la tro på harreord, syarade mannen med bössan, ,harrn sa ju dä sjelf å harrn va ju änna grufvelier å se på darinne. Det var en nödlögn, begriper du väl, då jag var omringad af ett tjog fulla menniskor, som i sin ilska kunnat mörda mig; men du, min for, var icke bland dem, det såg jag. Nä, dä håller ja la mek för go te; för ja ä en ärlig torpare, men di va bara skojare å löst pack, sum dä; gunås! änna krälas mä här i trakt, men inte kunne ja ha hjarta å se hur di åts upp ändå, lell, å sum ja hade bössa mä mek, så tänkte ja fälle nöttjana, um dä sulle beköfvas.n . Det var väl, både för dig och mig, att du icke gjorde det. Jag är resande och ni målte väl veta, att jag, som sådan, har skydd af lag och författningar. I annat fall klagar jag för landshöfdingen, som jag känner mycket väl.n Jaså, ä harrn resande å känner nådi landsböfdingen? sade :bonden och aftog hatten. Ja, trodde, Gu straffe mejl mä respekt te säjandes, att harrn va en å di-darninge pionerna, sum arbeta ve kanalera å sum också ha muntaser å römma sin väg å göra ufre i bögdera å anfäkta sek sum rasanne mennesker. Tackar för komplimangen ! sade den resande, leende. Men hör nu, min far lille! jag vill. förlåta dig, att du velat skjuta på mig, om du bara beskedligt bjelper mig att söka rätt på gästgifvaren, så att jag kommer härifrån. Det är redan skumt och jag har brådtom. Men ä dä då sanot, att inte harrnä svinegalen? Ja ä än i denna stunn liksom lite fädder å mek, för nåket tocket här jE alrif mi