Aftonbladet – 12 maj 1846, sida 1

hvitt mella håra, så ja änna tror att han skafvet å håfvesvåla änna stört intell den hvite båfveskallen? Jo, men töcker vi sålv Dä ä nog regalt! Dä vell ja svärja på! skallade det från tjogtals läppar. Då skjuter ja, för dä kan la aldri kosta mer än en plit å lägga ena kula igenom en folkätaren, sade den manhaftige skytten, i det ban långsamt tog sigte, och troligen bade denna bistoria fått en högst bedröflig utgång, om ej i detsamma skojaren med lefvande hästen, ledsen att längre ligga stilla, hastigt rest sig upp och raglat direkte fram till det fönster, hvarifrån faran hotade. Å, kors! lefver du än, Anners i Tjufvetorply ropade den. manhaftige skytten och sänkte bössan, a trodde änna du va döer, lell, å uppäten utå stollen.n Hvecken stolle? Dandarninge darinne, svarade skytten och pekade på den resande, som med ett sällsynt lugn, blandadt med förakt, satt sig på en stol bredvid det utslagna fönstret. Va dä den sum slo mek bakifrå, så ja svimla?, frågade Anders i Tjufvetorp, med gnistrande ögon, Nö, dä va dä la inten, ropade flera röster på en gång, för de va la Rackare-Sven, sum dingde te dek, mena du bjöen på brännevin., Då så ska ja slå ihjil Rackare-Sven, å dä i qväll ändå — vrålade Anders i Tjufvetorp, och med detta hyggliga uppsåt sprang ban, som en rasande, på dörren. Alla dessa händelser hade passerat på oindligt mycket kortare tid, än det behöfts för att beskrifva dem; men efter den sista faran började vår resanda, fastän för sent, inse alt han gått något för långt i sitt raljeri, då han uppträdt som menniskoätare inför en okunnig, ru