Aftonbladet – 11 maj 1846, sida 2

fördel de ord, som förtviflan afpressar en moi vid sitt döende barns vagga. Den enklaste tan. kegång i verlden borde ha sagt grefvinnan, at hon hade att göra med en lågtänkt, föraktlig menniska. Kanske slösa författarne, herrar Dennery och Maillan, nog mycket med spiritus, då de låt Bertrand tvenne, om ej trenne gånger, visa sig rusig. Dylika uppträden äro i sig sjelfva alltför osmakliga att flerfalldigt förnyas, och fylleriet bör, så vidt möjligt, stanna utom scenen Grefve de Bussidres blir den iöfrigt stumm: brudgummen i första akten, bär i knapphålet er högst plebejisk bouquet-monstre,, hvilken på sin höjd kunde anstå en kryddkrämare frår S:t Antoine vid hans hedersdag. Om buketter inskränktes till en tredjedel af dess ursprunglig omfång, skulle den kanske kunna vara på sir plats. Mamseil Lindmark var nästan det lyckligaste vi någonsin sett henne. I hennes spel låg innerlighet, värma och energi, utan öfverdrift utan spår till onatur. Icke alltid har en byllning varit så välförtjent, som då mill Lindmark, efter pjesens slut, inropades. Fru Gille förde någorlunda jemnt grefvinnan de Bussieres temligen långa roll. Att hr Torsslow var en ypperlig Appiani behöfver icke nämnas. Hi Stjernström var i allmänhet en god Bertrand ehuru kanske icke tillräckligt individualiserad och skiljd från mängden af hr Stjernströms öfriga roller inom ungefär samma sfer. Hr Zetterholm har nu mera blifvit för Nya teatern bvad Lindman i fordna dagar var för den kungiga, repertoirens ordinarie bof, och fyller verk