Aftonbladet – 11 maj 1846, sida 2

med rik hand inströdda, och man såg åtskilliga åskådarinnors vackra ögon glänsa af tårar vid de sönderslitande scener, i hvilka modern kämpar mellan hjertats behof att behålla sitt barn och förnuftets kraf att bortlemna det. Temligen svag förefaller oss dock motiverinsen af förhållandet emellan grefvinnan Bussieres och doktor Appiani. Appiani har skött srefve Bussidres under dennes sista sjukdom. Döende förenar han grefvinnans och Appianis händer samt uttrycker en önskan om deras framtida förening. En grefve af äkta skrot och korn från S:t Germains salonger ihågkommer lysande sin läkare i sitt testamente, men han ger honom svårligen med varm hand sin enka. Något sådant strider, äfven på dödsbädden, alltför mycket mot högaristokratiska begrepp. Doktor Appiani låter grefvinnans barn vårdas af legda händer på en landsbygd, aflägsen från Pariss Hvad är naturligare, än att modern, under sådana förhållanden, följer sitt barn? Hon ilskar det innerligt; hon är icke sjuk, endast nerfsvag, orolig för sin sons öde. Och hon blir ändå qvar i Paris! För att stegra doktor Appianis medicinska ifver, för att bringa hans insigter till högsta clairvoyance, lofvar hon honcm sin band, derest ban lyckas rädda den späda grefve Bussitres. Hvarje man af karakter och ära skulle försmått att blifva en dylik futur conditionel — det var icke något prof af kärlek, det var endast ett sporrhugg, som refvionan gaf med denna sin utfästelse. Men loktor Appiani tar med god smak emot anbujet. Endast detta faktum är tillräckligt att belöma hela mannen Han antecknar sig till