känslor, endast köld och bitterhet, vårdslöshe! och förakt. Hon sväljer i tysthet sina tårar vid sitt barns vagga, återgäldar i smekningar. slösade på sonen, alla faderns oförrätter. Imedlertid, hur varmt modershjertat slår, har dock, under linga, tärande bekymmer, moder-bröstet sinat, men med oerhörd uppoffring af hvila och krafter — uppoffringen är modersbjertats himmel — har det likväl lyckats Marie-Jeanne att sammanspara trettio arma franker, — till mjölk, till föda åt barnet. Bland trasorna af försvunnet välstånd, band lumpor, som utmätningsmännenvs snikna bänder försmått, har hon gömt. denna sin skatt, sin enda tillflygt, sin sista förhoppning, köpt måibända på bekostnad af hennes halfva lifstid, af hvarje anspråk på framtida helsa och krafter! Bertrand bryter sig in och s!jil penningarne. Han behöfver dem för ett krogmöte, för ett vad, tappadt till en dryckesbroder! Den arma, förtviflade xmodern bär sitt barn till hittebarnsbuset, till en af-dessa materniter,, som snart blifva för Frankrike detsamma som fattigtaxorna för Eogland, hvilkas ringklockor mest röras af onaturliga föräldrars händer, som i den svänsande korgen kasta panten af sitt äktenskap, medan mindre öta, än dessa, den illegala modern der gömmer frukten af sin begångna synd, för att destomera obesvärad skynda tll nya synder. Den förfärliga satsen, att belt barn är en gisslan, af föraldrarne gilven åt olyckan, pattar ipgen bättre, än en mor, som för sista gången kysser sin son, innan hon lemnar honom åt okända, villirämmande händer, åt dödligheten på ett barnhus, åt all öfvergifventetens depravation. Marie-Jeanne svimmar, i detsamma hennes son försvinner, tillika med den korg, hbvari han höfvit nedlagd, inom muren af bittebarnshuset. Grefvinnan Bussieres har blifvit enka. Henneg enda barn med sin aflidne -man, från dess