Aftonbladet – 11 maj 1846, sida 1

dessa fichus menteurs, som parisiska modister på hali sold pläga utprångla åt bonddöttrarne i grannskapet af den stora staden; och som man vid: söndagsbalerna i byarne deromkring så ofta varsnar. Hon har hela fransyskans glada lynne, all hennes oförtröttade arbetsifver. Tidigt om morgnarne qvittrar hon vid sin söm i kapp med foglarna, och, då foglarne längesedan tystpat, löper hennes synål efter takten af någon bland Beravgers gladaste visor. Också bar hon sparat ihop femhundra francs. Hon har hvad som i Frankrike gör så många mödrars hufvudbry, hvad som kommer så mången fader att träla på birån eller spela i fonderna — en bemgift. En flicka utan hemgift är i Frankrike, de konventionella giftermålens förlofvade Jand, der man i allmänhet icke väger de resp. kontrahenternes sympatbier och egenskaper, ulan deras kontanter, endast en half menniska, en ytterst ofullkomlig varelse, föga skicklig till äktenskap, som kan bli aktris, kammarjunglru, grise!t, men svårligen en ärlig mans kära maka. Också bar Marie-Jeanne, just då ridån går upp, ingått ett kristligt äkta förbund med en aktningsvärd, fastän något för ruckel böjd timmerman, Bertrand från Paris. De ha blifvit vigda i samma kyrka, på samma stund, som grefven och grefvinnan Bussieres. Grefvinnan, sentimental, som man är vid aderton år, böjd för alt beskydda, som hvarje grefvinna är, gör ett besök hos Marie-Jeanne, skänker henne en ring och tol!f buteljer champagne, samt, hvad mera är, sin vänskap och tillåtelse att siga SG i stället för grefvinoa. Detta väl undanstökadt, reser grefvinnan med sin man till Italien. Marie-Jeannes första steg på den äktenskepliga banan ba imedlertid varit rikt strödda med törner. Bertrand, ncdsjunken i fylleri, blindt ledd af en ovärdig vän, båglös för arbete, skygg för det busliga lifvet, visar sin bustru, med några få mellanstunder af fordna, återvaknande