AISARTTE TIG ITU 2ATURSSOKATTS OCT OUARUSAR UISFYVLAS: föreningarne, hvilka sednare af honom mycket lofordas, under det att öfver det förra uttalas en bestämd förkastelsedom. Det första han klandrar, är stadgandet i 3 Kap. 12 , att den låntagare, som genom fullgjorda kapitalinbetalningar och derä Jupplupna räntor med bälften minskat sin primitiva skuld till föreningen, är berättigad att, om han så åstundar, utbekomma deremot svarande nytt lån. Då, efter den bestämda amorteringsgrunden, icke mindre än 929, år åtgå, innan skulden hunnit Jatt till hälften förminskas, och då sålunda troliIgen få primitiva låntagare blifva i tilifälle att begagna den ifrågavarande rättigheten, skulle, utan densamma, kommande generationer vara för en längre tid förhindrade från begagnandet af den förmån till lån hos hypoteksföreningen, som den närvarande sig beredt. Häruti ligger ock troligen grunden för detta stadgande, hvilket äfven igenfinnes ordagrant uti 1 Kap. 6 af Kongl. Maj:ts den 20 Februari 4836 utfärdade nådiga Reglemente för hypoteksföreningen emellan jordägare i Skåne, der det likväl icke ådragit sig författarens klandrande uppmärksamhet, i följd hvaraf man måste antaga, det författaren, par consequens, anser det för Skåne lämpligt , men för Östergöthland olämpligt! Vidare, och med skäl, lägger författaren stor vigt vid de värden, efter hvilka egendomarne till belåning antagas (se 3 S): att den jordägare, som ej vill åtnöjas med ?,:delar af 1842 ärs bevillningstaxering — hvilken, såsom kändt är, inom Östergöthland i allmänbet icke kan antagas till mera än !,:del af jordegendomarnes verkliga värden, i följd hvaraf lån, efter sådan grund, endast skulle utgå med -,:delar af !V;:del eller ?g:delar af fastighetens verkliga värde, må kunna å egendomen låta anställa värdering af domaren i närvaro af tvenne utaf föreningens direktion utsedde ombud, hvilka öfver förrättningen deras yttrande afgifva, hvarefter direktionen må till högst hälften af detta värde äå egendomen meddela län. — För desse värderingar yttrar dock författaren, med all aktning för Svenska domare-corpsens egenskaper i öfrigt, mycket misstroende, under åberopande af ett exempel med en i bruksägares hypothekskassa till 30,000 rdr belånad egendom, som af taxerings-kommittåen blifvit uppskattad till 24,191 rdr; sedermera för erhållande af amorteringslån uti nämnde kassa värderad till 97,508 rdr 30 sk. 7 rst., hvilket blifvit nedsatt till 86,000 rdr; af kronofogden i orten vid utmätning för ägarens skulder antagen till 35,000 rdr och af domaren till 50,920 rdr, samt slutligen blifvit såld för 40,000 rdr, som erhölls endast till följd af den tillfälliga händelsen, att inteckningsägare med betalningsrätt näst efter hypotekskassan icke annorlunda än genom egendomens inköpande kunde erhålla godtgörelse för sina fordringar. Författaren medgifver likväl, att fastigheternas värden måste bestämma belåningsrätten; att dessa värden ej kunna med tillförlitlig säkerhet utrönas annorlunda än genom värderingar, samt att sådana måste ske, så vida hypoteksföreningarne skola kunna komma i verksamhet, men yttrar derjemte, att mycket, ja allt, ankommer på sättet och grunderna, hvaruppå och efter hvilka värderingarne anställas, — och häruti har han ganska rätt — samt vidare, att man i reglementet för Östgötha hypoteksförening förgäfves söker någon föreskrift häromv, till afbjelpande af hvilken brist han dock — troligen i ett obevakadt ögonblick — yttrar, att ledning derför kunde hemtas af reglementet för I bruksägares hypotekskassa, oaktadt att den ofvannämnde egendomen, som vid försäljningen endast uppgick till 40,000 rdr, och troligen, utom den specielt angifna omständigheten, sålts för vida derunder, kunnat efter detta reglemente uppskattas) till 97,500 rdr; och oaktadt att i alla fall, emellan bruksoch landtegendomar, enligt sakens natur, förete sig så väsendtliga skiljaktigheter, att man måste vara ytterst enfaldig för att kunna påstå, det dessa helt olika slagen egendom skulle kunna värderas efter enahanda grunder. Man torde säga, yttrar vidare författaren, att hypoteksföreningen i Östergöthland redan är betänkt uppå att lemna serskilda föreskrifter för de värderingar, som landets domare komma att, i afseende på hypoteksföreningslån, verkstäila. Men en sådan omtanka hos föreningen gäller henne icke till ringaste gagn, emedan domaren uti sin embetsutöfning ej är bunden af andra föreskrifter än sådana, som lemnas af Konungenp. Nu är likväl förhållandet, att föreningens direktion, inseende det olämpliga och ofullständiga uti fastighetsvärderingar efter den gamla så kallade bankometoden, som af domare i allmänhet, och i brist af annan ledning, följes, icke är, utan vid sitt första konstituerande d. 3 September 1845 redan varit, betänkt uppå, samt antagit ett särskildt formulär . till värdering å fast egendom för be-1 låning hos Östgötha Hypoteksförening, hvilket, genast till trycket befordradt, meddelats herrar domhafvande och magistrater inom länet, hvilka, dertill förbundne eller ej, ingalunda vägrat och icke heller lära vägra, att genom detsammas beföljande välvilligt tillhandagå de jordegare, som å sina egendomar sökt eller söka värdering för inträde il föreningen, och hvarförutan sådant inträde endasti skulle på grund af taxeringsvärde kunna vinnas. Att detta formulär hvilar på de mest osvikliga grunder, vill undertecknad visst icke påstå, och omöjligt torde det nära nog vara ait i detta afse-l: ende på förhand upprätta sådana bestämmelser, lämpliga för alla olikartade :ogendomar, att icke något måste lemnas ät värderingsmännens urskiljning. Det vissa är imedlertid, att jordegare i skogsbygden klaga öfver för låga värderingar, under det jordegare på slättbygden göra likaså. Ja, en bland dessa sednare har till och med offentligen påstått (se Östgötha-Correspondenten Je 2 för d. 7 nästlidne Januari) att en hemmansdel i Dzhls härad — Östergötblands bördigsste sädesbygd — som bröder emellan vore värd 5000 rdr, icke kunde i uppskattning efter det ofvannämnda formuläret komma högre än till 500 rdr! Om häri ock påtagligen ligger någon öfverdrift, torde man dock af nu anförde förhållanden vara berättigad till den slutsats. att värderingsformuläret snarare föranle