Aftonbladet – 9 maj 1846, sida 1

mm MMMM Icke mer än rätt åt den der poetenn, inföll den finkänsliga och obarmhertiga Agnes. Men dock du lefva vill bland lek och skämt Och sjunger Bellmans fula visor jemnt. (Den Bellman, som jag hatar mer än döden, För det han ej lät kufva sig af nöden!) Rigtigt! Hvilket fruntimmer med god vppfostran kan väl ens .vilja höra talas-om den otäcka Bellman ! sade den finkänsliga Agnes. Men nu, min gosse, har du rasat ut Och du min egen blifva skall till slut. Kom i min famn! Der skall din bättring börja. Kom! lär dig lifvets hemlighet. — att sörja. Nå, denna sista rad gick an, var till och med vacker,, sade den känsloömma Agnes; men huru opassande, att i den ädla sorgens mun lägga ett så platt uttryck, som min gossen! fyln Men du kan ändå vara bra retsam, när du föresatt dig att klandra något, som icke öfverensstämmer med dina gråtmilda åsigter — utbrast Hortensia, som ej längre förmådde framhärda i sitt hittills visade lugn. Förstår du icke att poemet är hållet i en skämtsam ton, som på intet sätt lider af ett och anvat hvardagligare ord. Men du bar endast sinne och känsla för suckande, pustande och gråtande skalder, och dem förlåter du mer än gerna hvårje platthet som ett ;smärtadt hjerta kan framkrysta. Efter du just fäste dig vid uttrycket: min g0ssen, så vill jag påminna dig om följande uppbyggliga tirad Hos din älsklingsskald, ochk nu deklamerade hon med gråtande röst: I min gosse ser jag alltid himlen, Och i himlen ser jag jemnt min gosse,