Aftonbladet – 8 maj 1846, sida 2

fruktan, att att af dig blifva missförstådt elle) begabbadt . . . Kammarherre Nyckelbjelm, blyg ! utropade brunetten, eller Hortensia, som vi hädanefte; vilja kalla henne, nej, nu börjar du bli så tokrolig, att man kan skratta sig till döds. Hur kan du tro att det någonsin funnits en blyg kammarherre, och hvad Nyckelbjelms blyghet särskildt beträffar, kan man, utan att göra mannen den minsta orättvisa, framför densamma sätta ett O, lika stort som hans egen enfaldigs och gapande mun., Du elaka, som will förlöjliga allt, äfven kärleken, denna den heligaste, ljufvaste, mest sublima känsla som rör sig i menniskans bröst Men du har ännu aldrig älskat, olyckliga, och jag beklagar dig; ty för dig är ännu lifvets skönaste gåta olöst. Ack! när jag endast tänker på min frånvarande Rudolf, denna min själs innerligt och evigt älskade, betager mig en känsla af så namnlös ljufhet, att jag tycker mig på osynliga vingar buren mot de öfversaliga regioner, der . . . Men här afbröts svärmerskan ånyo af ett så bjertligt och uthållande skratt, att hon nödgades tvärstanna på sin nyss begynta fart till himla. Sårad vände hon sig bort och hennes stora blå ögon fylldes med tårar; men i samma ögonblick tystnade också Hortensias munterhet. Med det vänligaste, oemotståndligaste leende slog hon sin runda arm om vännens hals oeh kysste så länge och ömt hennes i början något motsträfviga mun, att den slutligen drog sig till ett mildt förlåtande småleende. Nå, jag visste väl, jag, att du icke länge kunde vara ond på din egen Hortensia, sådan yrhätta hon också är! utropade den glada flickan och klappade med sina små hvita händer. Men sätt dig nu här bredvid mig på vår vanliga gamla hvilösten, så vill jag, till godtgörande af milt fel, för dig aflägga en liten bikt. Du