Aftonbladet – 8 maj 1846, sida 2

ser på mig med stora ögon och tror visst att jag har en kärleksaffär att förtro dig, men så långt är det icke kommet, ty för mig; olyckliga! är ännu lifvets skönaste gåta olöst: Nej, förlåt mig nu igen, att jag begagnar dina ord, men de klingade så bjertans roligt i mina oinvigda öron. Se så, nu vill jag vara allvarsam, liksom i pensionen, du minns, den gamle fransyska språkmästaren, under sista qvarten af lektionen. Nå väl, du är sjelf en lycklig, älskande och älskad fästmö, du drömmer ständigt om idel lycksalighet, som också ingen förtjenar i högre grad än du, goda, svärmande flicka! och som jag med full säkerhet tror mig veta, att jag är din bästa vän, näst honom, gudbevars! så finner jag det icke underligt att du vill unna mig samma lycka, hvaraf du är i så rik besittning — ja, att du till och med vill påtruga mig densamma. Vi harmoniera i allt, utom då vi komma på det olyckliga kapitlet om kärleken, öfver hvilken vi hysa temli,en motsatta åsigter, men du misstar dig på det högsta, om du, dömande efter mina ofta obetänkta och skämtande uttryck, tror att icke äfven mitt lilla hjerta är mäktigt af någon varmare känsla för någon af det motsatta könet, som tanten i Irwings Alhambra uttrycker sig. Du vet bäst att jag icke är främmande för vänskap, och hvarje bröst som kan hysa vänskap är också tillgängligt för kärlek. Denna-lilla bekännelse kan jag gerna göra, ty den blir ju poss flickor emellan, som man säger. Ja, jag känner, — och härvid antog hennes nyss leende och skalkaktiga ansigte ett allvarsamt, nästan högtidligt uttryck, på samma gång det färgades af den blygaste, jungfruliga purpurrodnad — pjag känner, att jag skulle kunna älska innerligt och varmt. och troget, ehuru jag ännu icke sett någon man, som kunnat rubba mitt sinneslugn. Ser du, jag vill bli kär på min alldeles egna fagon. Jag vill att kärleken skall vakna